Elina Sundström
Yoga World
Nya ZeelandResa i YogaYogafilosofiska funderingar

Inspiratör med återhämtningsdagar

Hej! Det är sista kvällen här i Nya Zeeland, medan ni hemma säkert nyss har vaknat. I morgon bitti åker jag och Emma till Australien. Den som läst vad jag skrivit senaste tiden, har märkt att jag har dålig wifitillgång och fullspäckat schema. Men i Australien blir det betydligt lugnare.

Hur som, för några dagar skrev jag ett inlägg om att alla känslor är här av en anledning, och att vi är okej även när vi inte är hyperlyckliga. Vevve, skrev en kommentar på detta som jag tycker är så inspirerande och härligt att läsa.

Inspirerande på så vis att hon visar att hon är människa, precis som vi alla ju är, med allt vad det innebär. Och just för att hon visar på sin mångsidighet och tar bitar av hennes verkliga vardag och visar upp, inspirerar hon i alla fall mig att våga vara mer precis den jag är. Inte skämmas över återhämtningsdagar, som Vevve kallar det, inte tycka att jag är dålig för att jag inte alltid orkar, inte behöva hämma sidor av mig. Jag behöver inte vara rädd att bli påkommen. Jag har alla sidor inom mig och det är okej. (Bilden nedan ser ut som att jag är påkommen med något. Men det var en frågande kommunikation med fotografen i  meditationsbildstagning, får duga som bild ändå).

fb blogg fail

Vevve är en inspiratör för mig, inte bara för att hon är en otroligt duktig yogainstruktör både i hennes kunskap om filosofin, anatomi/fysik och att sätta ihop pass med olika intentioner som går rakt in i hjärtat med hennes sätt att förmedla det på – utan framför allt för hennes ärliga, öppna personlighet med lika mycket integritet som medmänsklighet, styrka och ödmjukhet. Det inspirerande är inte främst de visa kloka orden och bok-kunskapen, utan känslan denna inspiratör skapar inom i alla fall mig, genom hennes sätt att vara på. Sådan ska en sann guide vara, ett levande exempel – på ett innerligt liv, helhjärtat med alla sidor en människa har inte hämma något, inte verka vara någon annan – utan helt enkelt “här är jag, det här är min resa”. Inspireras av hennes ord och sätt att vara på, och vägen framåt för mer och mer medvetenhet, helhet. Nej hörrni ni innan detta börjar bli allt för smörigt högtravande (men med rätta!)  – här kommer slutet på Vevves inlägg:

“Hur mycket jag accepterade och älskade att vara glad, effektiv, pepp, och hur mycket jag straffade mig själv när jag inte levde upp till bilden av hur jag tyckte att jag ”skulle känna”.

För att orka vara så grym som jag är måste jag ladda batterierna vissa dagar. Det gör mig inte mindre briljant, tvärtom ökar det bara intensiteten på min superkraft.
Så oavsett om dina återhämtningsdagar innebär Ben & Jerry’s eller skogspromenader ta dem till dig helhjärtat, precis som du gör dina fullfjädrade super woman-dagar”.

Och min oredigerade kommentar på detta:

Alltså jaaaa!! Gud vad jag känner igen mig. Det är så vanligt att folk jag inräknat säger om andra att ”Hon är alltid så glad, sprider så härlig energi, så inspirerande, lugn, klok, vänlig” whatever, om någon. Men jag har de senaste åren försökt att inte sätta sådana etiketter på folk för är någon verkligen ALLTID så? Vad händer när inspiratören är deppig? Solstrålen moloken? Den lugna är stressad? Den som alltid hjälper alla andra väljer att ta hand om sig själv i stället? Visst kan man säga massa fina saker om andra, men när det blir precis som du skriver här, att de andra känslorna/sinnesstämningarna/sätten att vara på blir fula, fel och misslyckanden, och vi skäms över dem, då blir det ju skitjobbigt! Jag tampas med det där. När någon säger nåt om mig och jag känner mig som en bluff – de ska bara veta hur jag också kan vara! Men just det – vi kan vara både inspiratörer, glada, kloka, peppade, hålla härliga yogapass, vara lugnet för andra i stressade situationer – och netflixkrasha i soffan, simma runt i melankolihålet, kaosa inombords och vara helt okej! Det ”bra” är inte falsk för att skuggsidorna också finns! Jag är inte fel, misslyckad eller en bluff bara för att jag har sidor och känslor jag inte tycker om. En dag är jag kanske vän även med de sidorna. Men älskar det du skrev om att ta till sig återhämtningsdagarna helhjärtat. Baaaaam Vevve du är grym!!!

fb vattenfall

Och Vevves kommentar på min kommentar 🙂

Jag funderar över just det där ÄR, vår användning av språket som kopplar tillstånd till vår identitet
Jag är inte glad, jag har känslan glad
jag är inte fnittrig, jag beter mig fnittrig
jag är inte inspirerande, jag gör en inspirerande handling

vad jag är ett oföränderligt medvetande, allt annat är tillfälliga känslor som kommer och går
DU är grym (eller kanske du gör många grymma saker och skriver väldigt inspirerande ;)<3)

Så bra Vevve! Vi är inte vad vi gör, inte hur vi beter oss (som dessutom tolkas av någon annan) – utan något så mycket mer. Det spelar roll vad vi gör och hur vi beter oss – våra intentioner och ageranden är betydelsefulla, men vårt värde är okränkbart, och vi är så mycket mer än våra handlingar och personligheter. Exakt VAD vi är, har filosofer, teologer, naturvetenskapliga forskare etcetra försökt klura ut och känna in på olika sätt och nivåer i alla tider. Ingen har svaret. Skapade av Gud eller Big Bang (eller olika ord för samma sak), av ett syfte eller en slump? Är vi andliga varelser inuti kroppar, eller är kropp-själ-ande sammankopplat likt ingredienser i en kaka inte längre kan urskiljas vad som är vad? Who knows.

Vi människor är kropp-själ-ande, tänker jag, där kropp och själ är något tillfälligt och anden är vi något större och sammankopplat med något högre. Vad eller hur behöver jag inte veta (även om jag gärna vill).  Dessa tre samverkar och påverkar varandra. Själsliga sår kan ge fysiska symptom och vice versa, andliga behöv kan påverka kropp och själ. Ibland är det svårt att avgöra vad som är vad. När allt är i förening mår vi som bäst. Meditation och yoga är bara två av sätten att nå dit. Bön, naturvandringar, samtal, läsning – allt som kommer in i kärnan i det äkta ursprunget och skapar något levande inom oss, hjälper oss att (försöka) urskilja vad som är vad.

Kan vi då sikta i att försöka bete oss bra, vi är ju inte vad vi gör och vi är värdefulla oavsett? Vi VILL göra gott när vi känner att vi alla hänger ihop. Vi gör inte det vi gör för att duga, utan för att det känns rätt, som ett grundläggande andligt behov. Sen kan man som människa göra massa misstag, men detta grundläggande behov av att göra något meningsfullt och vara i kontakt med något högre än sig själv, tror jag att alla har på en andlig nivå, på samma sätt som vi har fysiska behov av mat, aktivitet, vila etc, och själsliga behov av samhörighet, trygghet och frihet.

fb blogg fin

Våra handlingar visar hur vi väljer att leva som människor, är uttryck för våra värderingar. Men ingen kan nå upp till “perfekta mått”, vi är människor, åter igen. Intentionen, syftet, varföret, är viktigast i vad vi gör och hur vi beter oss – lik väl som insikten om våra brister och självomtanke när vi inte klarar av att nå upp till dem vi vill vara. Ibland leder inte handlingen dit vi vill trots att vi gör vårt bästa, men när vi har syftet klart, gör vi så gott vi kan. Ibland orkar vi inte. Men, vi är inte vårat görande. Vårt värde ligger inte i görandet. Vi har inte misslyckats för att vi snäser eller glömmer saker (hur orkar föräldrar med vardagen när jag knappt står ut några nätters dålig sömn?), gör ett dåligt jobb, inte klarar av att följa mat- eller träningsschema, inte städat fint, inte klarat av att lyssna tålmodigt, engagera oss mer ideellt eller vad vi nu försöker nå upp till.

Vi  människor, tror jag, är innerst inne medvetande, själ och kropp som vill göra gott. Men vilja är inte lika med att lyckas. Långt ifrån. Vi får fortsätta i alla fall, och inspirera varandra precis som de vi är.

Och att göra gott är även alla dessa återhämtningsdagar, och accepterandet att vi inte alltid orkar, kan eller förmår att följa våra värderingar, hålla modet uppe eller vad det nu kan vara. Vi är värdefulla ändå. Vi är obegränsat medvetande. Och vi är kropp och själ. Vi är helhet. Tänker jag.

Men vem har svaret på vem vi är egentligen, ett mysterium att meditera över, tillbe och förundras över. Så som jag under den senaste månaden har gjort över Nya Zeelands landskap. Ingen geografi- eller naturvetenskapslektion i världen kan ta bort mysteriet att världen är formad så här. Bergen är berg. Sjöarna är sjöar. Solnedgångar är solnedgångar. Men ändå, så mycket mer. Ett mysterium att hedra. Värdefullt precis för vad det är, precis som vi: Människor är människor. Men ändå, så mycket mer.

17039138_10158307611040346_3263154303171541314_o

Innan detta flummar ut allt för mycket i intet, det där med att skriva kortfattat får jag göra en annan dag,

Ha en fin dag där hemma

Kram

Elina

Annons
Annons

2 kommentarer

  1. men tillbakakaka <3!
    Kärleksbomb i tusenfalt – sluta aldrig skriva dina långa inlägg, jag älskar dem. Som att få följa med på ett äventyr och faktiskt förstå slutklämmen.

    bara fortsätt vara DU!!

Lämna en kommentar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.