Elina Sundström
Yoga World
AustralienResa i Yoga

Ett krig inuti

Det här inlägget höll jag på att censurera, jag tog bort det, men bestämde mig för att det är viktigt att förmedla den här texten, för dem som kan känna igen sig. Vad ska andra tänka, blivande jobbsamarbetare, etcetera, när jag visar mina brister så här öppet. Det skrämde mig. Men psykisk ohälsa är redan så skambelagt. Jag kan vara en bra yogalärare ändå, en bra skribent, jag kan få tala om de glädjeämnen jag är med om, hur yoga och meditation är en hjälp så väl i goda stunder som i svåra, och också ha mina inre dilemman. Man ska inte hjälpa någon annan förrän man har hjälpt sig själv brukar det ju sägas, men jag försöker inte hjälpa någon i mina yogapass, jag presenterar yoga och yogan får hjälpa dem som kommer, att se hela sig själva, det bekväma så som det obekväma. Jag har aldrig sagt att jag är “klar” eller att yogan har hjälpt mig älska mig själv innerligt, sådär som det tycks som att varenda yogainspiratör där ute känner. Som jag har skuldbelagt mig själv för att inte vara en god  yogi, som inte kunnat befria mig själv från psykisk ohälsa. Och när jag var i kyrkan (började gå i kyrkan för att det var en dansgrupp där – stans enda – och gillar verkligen kyrksammanhang sedan dess) kunde jag ganska ofta drabbas av känslor av att det är mitt eget fel att jag mår dåligt även där: Jag skulle ju bara hänge mig Gud och heliga ande eller Jesus skulle frälsa mig. Det var bara att besluta sig! Ta steget! Men jag kunde inte börja tro, lika lite som jag inte bara kan börja tro på någon annan religions Gud. I KBT-samtal har det varit samma sak, det är upp till mig, släpp taget bara, fokusera på något annat, upprepa inte negativa tankar. Men det är inga tankar, det är ett tillstånd som finns inuti mig, och ibland lägger det ett tungt täcke över min livsglädje, jag blir tung, trött och allt känns meningslöst. Jag har gjort utredningar. Generaliserad ångestsyndrom och depression. Det finns där, även om inte hela jag är depression och ångest. Jag har glädje, tacksamhet, tålamod, styrka, lätthet, mod, sprallighet, frid, lugn, lik väl som mindre härliga känslor. Meningslöshetshål och ångest är två av dessa, om de nu klassas som rena känslor.

Jag har träffat några olika psykologer, läkare, sjuksköterskor och alternativa terapeuter sedan tidiga tonåren. De säger ofta att jag är insiktsfull, har kommit så långt, det är så mycket värre för dem som stänger inne sig och hämmas av sina bekymmer, som inte tar för sig av livet. Jag kan bli frustrerad över det här. Ja, jag gör mycket, ja, jag har bra dagar och ett liv som ser jättefint ut på ytan, och jag är verkligen tacksam över så mycket och glad för mycket. Men, känslorna inuti är ibland så knivhuggande onda att jag inte står ut. Det tas nästan inte på allvar, hur ont ångesten och depressionsymptomen kan göra, bara för att jag ju jobbar och har goda vänner med mera. Att jag är fysiskt och mentalt uttröttad av inre kamp emellanåt, och inte vet hur jag ska orka vidare, slätas lite över. Men jag har också träffat fantastiska människor som sett, förstått och bekräftat. Att det inte bara handlar om tankar och inställning. Utan dessa människor hade jag garanterat inte mått så bra som jag ändå gör, mellan ramlade i diken.  Jag vet att känslorna till slut går över, och mina ankare är alla solglimtar i livet, som meningsfulla jobb, möten, vänner, natur, djur och när den inre friden kommit tillbaka igen.

Så, här kommer ändå inlägget som jag skrev ingår:

Jag har ingenting värt att skriva. Därav fåordig Elina de senaste veckorna. Det finns ingen flödande prana – livsenergi – i mig. Någonstans djupt där inne kanske. Vet inte var. Eller hur jag ska få tag i den.

Jag brukar försöka att skriva någonting som innehåller något jag vill förmedla, annars låta bli i att skriva. Någon inspiration, insikt eller i alla fall något som har ett syfte. Och jag brukar försöka vända mina inre demoner till att skriva något som kan vara till hjälp för andra, något som också hjälper mig. Men nu hittar jag inget sådant. Inga verktyg som får livet att flöda. Detta inlägg kan kanske provocera, eftersom jag är i varmt land och har det bra i andras ögon. Men andra sidan jordklotet förändrar inte andra omständigheter.

Jag orkar inte komma på något syfte för tillfället. Syftet får bli av förklarande karaktär. Så här kan det vara. jag har mycket att vara glad över, mina ankare är människor och meningsfulla uppgifter, natur, musik, träning med mera, men ändå kan jag ramla. Allra mest när olika omständigheter får mig ur balans.

Ångest och depression har förföljt mig så länge jag kan minnas. Terapi, meditation, yoga, samtal med världens bästa vänner, en stöttande familj, mängder av ting att vara tacksam över. Folk svälter, dör i krig, blir utsatta för hemskheter. Mitt krig är inuti. Mina egna känslor är vapen som plågar offret. Är det jag själv som skapat det, borde jag inte bara tänka lite positivt och e det ljusa?  Det är en skam, att inte bara kunna vara lycklig. Med tanke på alla självhjälpsböcker, borde man ju bara fixa till sig. Men när livet känns som ett fängelse och man själv är sin värsta fiende, hur gör man då?  Upprepar jag är bra livet är kul tralalala femtio gånger?

Skam, besvikelse, frustration, självtvivlen, ångesten, meningslösheten, tomma hålet, fängelset i mig själv, – fortfarande ibland blir mitt inre ohanterligt, även om jag också har mycket gott i livet. Jag har läst mängder av böcker om psykologi, andlig terapi (kristna så väl som yogiska, buddhistiska och filosofiska), jag har distraherat mitt sinne med att göra en himla massa, och jag har vridit och vänt på alla möjliga tankar och känslor, jag har mött känslorna eftersom det lätt blir skuggor som förföljer en annars, och jag har skitit i att jobba med mig själv, för att vila från allt inre arbete. Jag har försökt, och jag har slutat att försöka.

Men mitt inre gör mig trött. Jag orkar göra, göra, göra, sen kraschar jag ihop. Men jag får ingen riktig vila, eftersom den där ångesten är vad som tröttar ut mest av allt, inte görande. Det är svårt att beskriva för dem som inte själv varit i långvarig psykisk ohälsa, det är inte tillfälligheter som går över, utan som att gasa och bromsa samtidigt. Ångesten eldar på, depressionen gör en trött. Kroppen behöver vila men huvudet håller på att haverera. Jag har testat medicin under några år och alternativmedicin. Det har inte fungerat, men jag har via samtal och alternativmedicin åtminstone vuxit som person och berikat mitt liv med mycket av insikter, möten och resor.

Jag vill inte låta ångesten och depressionen styra mitt liv, så jag gör det jag vill göra ändå. Men exponerade aktiviteter gör att ångesten ökar. Däremot, hade att bara vara ensam hela tiden, och bara varit inom min comfort zone, fått livet att kännas meningslöst.

Uttröttande liv.

 

Annons
Annons

17 kommentarer

  1. Om jag ändå kunde göra något för dig. Just det har jag skrivit många gånger, kan ändå inte komma på ett jota. Tänk om det vore så enkelt att jag kunde betala en faktura, och vips så mår du finfint. Summan kan vara skyhög, jag betalar den på stört! Men, livet är inte så enkelt, tyvärr… Kram

  2. Kunde inte skrivit det bättre själv, all ångest å depression som inte syns utanpå. Man blir så glad när man har dagar som man känner sej fri å lugn. Att få andas lätt . Jag sänder innerlig kärlek till alla som kämpar , ??

    1. Stort tack för din kommentar Catharina, och vi är många som känner samma, som kan peppa, stötta, närvara och förstå. Tack för din omtanke, mycket innerlig kärlek till dig och alla som kämpar <3

  3. Tack för att du satte ord på detta krig inuti. Jag utkämpar också detta krig. Håller på att utbilda mig till yogalärare och känner mig ofta som en skurk för attt jag inte mår bra. Mina tankar har varit “jag som håller på med att få andra att må bra måste väl själv må bra” . Du beskrev det så bra, vi förmedlar! Precis som läkare, psykologer osv. Gör,Inte heller de är ju fria från inre krig! Tack än en gång för att du delade med dig ?

    1. Tack fina människa (känns det verkligen som av ditt varma, ärliga, kloka, öppna meddelande)! Ja, du har så många poänger i detta, att även psykologer kan ju ha ont i själen ibland! Vi behöver inte vara i konstant lycka bara för att vi är yogalärare! Stort lycka till och jag tror att du kommer att förmedla en jättefin atmosfär, där alla är välkomna att vara och känna precis som de vill, där man inte behöver känna någon press på att må toppen direkt vid första andetaget, och där inga givna sanningar om en enkel, sprikrak väg levereras, utan precis som du beskriver – vi kan alla kämpa med måenden (och det är okej, vi är inte skurkar för det! – även om jag känt så många gånger också).
      Stor kram och mycket kärlek

  4. Hej, jag är PRECIS som du, och gör precis samma saker som du. Får höra samma saker hos psykologer och blir heller inte fri från min ångest. Jag kan hantera den.. men, ja du vet hur det är. Yogan hjälper mig att slappna av, vilket kan vara skönt, men tar definitivt inte bort känslan jag har. Det enda som hjälpt mig att kunna bli ångestfri och känna ren och skär lycka i längre perioder är träning. 4 pass i veckan och gärna löpning. Någon träning där man tar ut sig fysiskt och är helt slut efter passet. När jag hållt uppe träningen i minst 9 veckor så kommer befrielsen. Lycka, ro i kroppen och tankarna kommer inte fram till mig. Jag lever i sån harmoni, och när jag känner av ångest har jag lättare för att slå bort oron och gå vidare. Mycket lättare att hantera livet. Men det kräver ju regelbunden träning, vilket kan vara jobbigt. Men så värt det. Du har kanske redan provat, det vet jag inte. Fortsätt kämpa!

  5. Hej du modiga kvinna och skribent! Så otroligt viktigt att våga skriva om hur vi egentligen mår. Jag kan känna igen mig i allt du skriver. År av svårbehandlade perioder av nedstämdhet och depressioner otaliga samtalskontakte och mängder av olika antidepressiva. Inget som hjälpte på sikt. Tills jag fick möjlighet att testa en stämningsstabiliserande medicin som heter Lamotrigin. Det är en medicin som bla ges till personer med bipolär diagnos. En läkare tyckte att det var idé att testa den på mig trots att utredning på Affektiva mottagningen inte gav mig en diagnos. Kramar till dig och lycka till! Hälsningar Kerstin

  6. Förstår precis vad du menar! Jag upplever detta regelbundet en period på 3-5dagar i månaden, oftast i samband eller innan mens. Det kan även utlösas av förkylning eller någon speciell situation. Det som hjälper mig är att träna, äta bra och inte stressa. Fast ibland känns det alldeles för motigt att utöva konditions/styrketräning då försöker jag rulla ut mattan och göra några korta övningar och kraven försvinner sakta. Är så glad att yogan har hjälpt mig hantera alla krav man sätter på sig själv, det är verkligen befriande!

  7. Ah, så fin läsning. Varsamt beskrivet om en vardag som är knölig, jobbig, obehaglig att prata om – tillochmed med de som kan ha liknande erfarenheter. Skickar all värme din väg!

  8. Du är inte ensam!!!❤ ❤❤Men du gör det man Många andra inte kan eller vågar, sätter ord på det…får ut en text som hjälper många att komma till insikt med sig själva och känna igen sig. Att kunna hantera/acceptera och kanske omvandla sin psykiska ohälsa till energi och kanske kunna hjälpa både sig själv och andra. Jag har många gånger känt mig “fejk” när jag utövar yoga/ hälsocoachning och jag själv inte mår bra! Men kommit till insikt med att man kanske bara är ännu mer “äkta” och har ännu mer att ge och förmedla till andra. Tror att några av mina absolut bästa yogaklasser har jag gett när jag mått som sämst. Det finns så mycket förväntningar på att vi ska vara så lyckliga hela tiden, vilket ger ännu mer press, ångest och psykisk ohälsa för många. Vi e många som kämpar, en inre kamp som varken syns eller märks utåt. Tacksam för att du delar med dig, visar din styrka!!!??Kramar

Lämna ett svar till Veronica Jäderlund Avbryt svar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.