Elina Sundström
Yoga World

Efter tisdagens föreläsning var jag smått knäckt, fastän det egentligen kanske gick rätt okej eller till och med bra! Det har jag varit många gånger förr. Jag vet inte alltid om det är spänningar som släpper och på grund av att det är utlämnande att dela personliga erfarenheter inför en okänd publik. Eller för att jag inte blev nöjd och är rädd att publiken ska vara besvikna och tycka att det var bortkastad tid, att jag har x antal dåliga egenskaper eller än värre, att jag sagt något som får dem att må sämre. På en föreläsning på en folkhögskola var det så, en person blev triggad i sitt mående av temat. Läraren sa till mig efteråt att det såklart är jobbigt för eleven, men att hon behöver gå igenom känslorna för att må bra själv och för att kunna möta kunder med liknande bekymmer i arbetet som hälsocoach och personlig tränare.

Med andra ord. Jag har en hel del att lära mig hantera här i livet. För även om jag inte skulle ha en enda föreläsning till i mitt liv – så motgångar kommer vi ju alla stöta på livet igenom. Hur hanterar vi dem? Vad tänker, känner och hur agerar vi i en situation vi anser jobbiga av något slag? Hur gör du?

Observera att tolkningen av motgång ibland är individuell. Jag menar inte på grund av att somliga skulle kalla samma jobbiga känslor för “händelse med utvecklingspotential” i stället – utan för att samma händelse kan skapa olika känslor i oss. Min känsla efter föreläsningen var jobbig, jag såg det som ett misslyckande, medan andra kom fram och tackade, köpte boken och hade fått en riktigt bra kväll. Särskilt en tjej i min ålder var sån otrolig glädjespridare som kom fram redan i pausen och kom med lovord och vi pratade om ätstörningsbehandling, yoga och vikten av att ta upp dessa ämnen. Hur resten av publiken upplevde kvällen, vet jag såklart inte.

Jag har efter den här kvällen involverat en del släkt och vänner i min hantering av känslor. Aningen rädd att de ska tröttna på mig berättade jag om alla mina tankar och känslor – och de har hjälpt mig att dels må bättre nu, dels fokusera på vad jag egentligen vill här i livet. Framför allt mamma, pappa och morfar är himla ärligt lagda människor som jag kan lita på att vad de säger är deras sanna åsikter och inte för att få mig på bättre humör. De har i princip kommit med samma kontenta:

“Alla kommer med sina bagage, förförståelser och för-fördomar. Deltagare kan gå av orsaker som inte har med dig att göra, och ämnet passar inte alla. Man lär sig av att göra samma sak många gånger – nu vet du hur du kan bemöta kommentarer nästa gång. Kom ihåg alla positiva reaktioner du fått och hur viktigt det är att ta upp de ämnen du pratar om, släpp det där nu och fortsätt!”

Vissa tycker ämnet är fånigt för att de inte förstår vad psykisk ohälsa är. Somliga kanske förväntat sig en 1-2-3-metod för hur deras barn skulle bli fri från en ätstörning. Andra kunde redan ämnet så bra och fick inte ut något extra. Även på en föreläsning med Mia Törnblom, som både jag och mamma tyckte var superbra, var det folk som lämnade föreläsningen, av okänd orsak.

Morfar sa att just kring kommentaren om varför man inte bara kan sluta “optimera sin hälsa” och tänka på att folk har det värre, så hade jag kunnat svara att det är 1600 människor i Sverige som tar livet av sig varje år och många som är utmattade och sjukskrivna. Var det bara att rycka upp sig och tänka lite positivt hade den summan varit noll”. Det är lätt att vara efterklok – men nu vet du till nästa gång sa han med mycket uppmuntran och omtanke. Det var främst att jag kom så ur balans och drogs ned emotionellt som jag måste lära mig hantera, och morfars citat är ett steg i den riktningen, att bunkra citat som får mig att komma ihåg varför jag gör det jag gör, att ta till när jag tappar fotfästet mentalt.

Inställning är en sak, men psykisk ohälsa kan vara långt djupare och handla om självbild, brist på meningsfullhet i livet – själva syftet med livet kan vara ekande tomt. Det är att informera om hur det här kan vara, och olika sätt att må bättre, som jag belyser, och som är syftet med föreläsningarna och texterns i ämnet. “När man har fullt upp med att kämpa för sin överlevnad jobbar kroppen med det på autopilot, men sedan när man är i trygghet kommer känslorna ikapp en. Man har sett att amerikanska soldater mått okej när de varit i utlandstjänst, men fått många bekymmer när de kommit hem igen. Och det finns herrar i min ålder i Sverige som är utmattade” sa morfar. Så, livet handlar inte bara om att se till att inte dö, utan också om att ha livslust. När kroppen inte är i konstant stress att överleva längre, vad är det som driver våra själar att fortsätta leva?

Läs gärna den här otroligt bra texten med tema existentiell hälsa av Ann-Kristin Eriksson, Universitetsadjunkt vid Högskolan i Gävle som forskat i ämnet. Jag tog upp flera delar av detta i föreläsningen – men hon sätter fingret på det så mitt i prick. Där existentiella frågor inte är några lyxbekymmer – utan känsla av mening är vad som får folk att härda ut så väl krig som att leva med livslust i fred.

Så. Att påminna mig om syftet är en väg att hantera motgång. Att lära mig av erfarenheter och ta med detta till nästa tillfälle ett annat – dvs skärskåda händelsen och växa av den. Ta hjälp av de som står mig nära ett tredje. Och bunkra positiva tankar och känslor för att komma på banan igen ett fjärde.

Så vad gör jag nu?

Jag kan givetvis bli många gånger bättre på presentationsteknik, bättre citat etcetra, men släkten påminde mig om att det är något som tar tid. Någon komiker hade tydligen sagt att det var först efter fem år han kände sig riktigt bekväm och nöjd… De påminde mig även om att vara nöjd redan nu, även fast det inte är perfekt eller bra i mina ögon.

Jag har föreläst i Sala några gånger om båda mina senaste böcker, och flera som mamma knappt känner har kommit fram till henne och sagt lovord om föreläsningen och att resten av personalen dom lyssnat tyckt detsamma. I tisdags var det en deltagare pappa känner som hade sagt goda ord till honom efteråt. Och arrangören var jättenöjd. Fokusera på det istället – och låt dig inte nedslås.

Mår du verkligen inte bra av att göra det, så plåga dig inte sa pappa och en god vän. Men är det för att du inte tror att du duger, så fortsätt och du lär dig allt eftersom, både vad du ska säga och hur. Upp på hästen igen sa alltid ridläraren när man ramlat av.

Tja jag får ta några små hinder, som att hålla yogapass i småstan, vara i mim komfortzon, och så får vi se, om jag föreläser igen, eller håller mig till det skrivna ordet. Det viktigaste i den här händelsen, är ändå att hitta värdefulla verktyg att komma vidare med hälsa och självkänsla i behåll. Tacksam för människor i min närhet som hjälper mig. Långsamt lär jag mig också att hjälpa mig själv.

Ha en fin dag!
/Elina

Annons
Annons

Lämna en kommentar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.