BLOGGMENY
YOGA WORLD
Yogafilosofiska funderingar

Ångesten av att vara lycklig

God morgon!

Det här inlägget skrev jag i fredags men har väntat med att publicera för att se om det känns bra att göra så. Undrat om jag vill vara så öppen. Visa mina svagheter, igen. Men jag gör det i alla fall. För jag tror att det finns många som kan känna igen sig.

Jag är nämligen ångestfylld av lycka. Eller nej rädslan, sårbarheten, sorgen, biverkningarna av ett litet korn av lycka – och att ha uttryckt glädje. Det är som att jag tror att något hemskt snart ska ske; och då blir att uppfyllas av glädje utsatt, “snart rycks det vackra ifrån mig – jag blir ensam, bortgjord eller inser att jag inte var värd det fina, att jag är fel”.

Om sådant här säger psykologin att det är s.k scheman man har med sig, inte sällan från barndomen. Men det kan vara genetiskt eller trauma eller olika händelser i livet också, som skapat olika sätt att automatiskt hantera vissa situationer och livet i stort på. Oavsett. Man kan lära sig att förhålla sig på ett annat vis. Bryta mönster, ändra tankar.

Men jag vet ju, att jag har melankolin i mig. Att livet kommer gå upp och ned. Det är ingen diagnos, utan bara som jag är i alla fall just nu. Och jag vet ju, att somliga sår sitter djupt. Och det finns steg kvar att ta, steg som kräver tålamod och är en process.

Jag har jobbat en massa med inre arbete men kroppslig panik kan fortfarande överväldiga. Jag jobbar med tankarna och känslorna. Men det krigar ändå inuti. Skammen i det, att brottas med samma känslor. Det blir inte direkt bättre av att slå på mig för att jag inte kan ta mig upp eller ens få vila, det är bara kokande ångest emellanåt, triggat av olika händelser. Och vips så var de delar jag var glad över dolda under isen. De motigare sidorna tog över och jag sänktes/sänkte mig själv fast i en känsla av att inte klara av att leva ovanför ytan.

En del i det är att jag blev värre i min förkylning och tvingades vila efter intensiva månader. Ja, det låter kanske svagt, men: Även fast jag tar mig daglig reflektion, meditation och vila, är det mycket som fortfarande bearbetas och upplevelser att hantera. Jag kan känna mig fängslad i mig själv. Då behöver jag få uttrycka mig fysiskt, få ur ångesten ur kroppen för att orka komma även i mental balans, men i stället blev jag sänkt i trötthet och förkylning och tankar och känslor tog över mig. Och så ska man vara självständig ändra tankar, “välja glädje”, kunna ha stillheten inombords och yoga litegrann enligt självhjälparna. Jag är inte där. Jag vill bli omfamnad. “Ta ansvar för sitt liv. Vilja ha en kram. Bete sig vuxet. Inte orka själv hela tiden”. Känslor som tycks vara etsade i mitt nervsystem blir så starka och jag är för liten själv.

Starkskör. Vilängtan. Själslig växtvärk och uttröttning. Stärkt glad och nyfiken på livet. Faller i tomt hål.

Jag tror inte på att allt handlar om en själv. Jag tror att vi behöver gemenskap och tillhörighet. Att finna känslan av trygghet inuti mig och behovet av andras närhet är lika sant båda två. Jag hade aldrig klarat att se ljust på livet utan mina närmaste. Jag behöver dem mer. Det är som att i lyckokänslorna av att vara hemma i vissa delar, blir andra delar i livet mer påtagliga. I mötet av vissa rädslor blir andra närmare. I möjligheter skapas sårbarheter och gamla mönster.

Jag är intellektuellt medveten om en hel del efter massa år av terapi, psykologilitterstur och kroppsterspi. Men det är de senare åren jag mött mer och mer helhjärtat, inte bara i hjärnan. Det tar på krafterna att möta.

För att få gå in på lyckan, den som kändes före jag började grubbla och bli dunderförkyld och att även glädjen blivit till moll:

I tisdags hade jag en jätteintressant intervju till en av lokaltidningarna jag jobbar för, höll yogapass och i går var det en till riktigt intresssant intervju till samma tidning.

På yogan har jag börjat känna mig allt mer trygg. Fortfarande finns en himla massa självkritik som pulserar i hjärnan och sätter krokben för grädjen, men jag får också ut så mycket av mötena och stämningen i rummet. Det är så stort att uppleva värmen!

Intervjuerna ger så mycket. Efter gårdagens intervju i går skrev jag följande instagraminlägg:

Så slog det mig hårt och allt tvivel försvann. Jag är precis där jag drömt om att få vara. Jag älskar det här.
Alla möten som ger så mycket. Allt jag får lära mig, meningsfullheten i att sprida ämnen och berättelser. Tacksamhetsglädjeenergin det ger.

Ändå ägnar jag långt mycket mer tid åt oro inför framtiden och om det ska duga det jag gör, prestationsångest, döma mig själv, undra om jag sagt/gjort något fel, skämmas över snedsteg. Tänker på de pusselbitar som saknas, projekt att genomföra, hur jag vill bli bättre och tryggare.

Men så satt jag där i ett industriområde i Enköping. Temat för dagen var medarbetarskap, så himla intressant om kommunikation och hållbarhet (spoil no more). Som så ofta fick jag ställa frågor och lyssna till intressanta svar och smittas av en annan människas engagemang. Vilken förmån!

Tacksamheten. I att ha valt det här osäkra, utmanande, jobbiga, fantastiska, utvecklande yrket som frilansjournalist med uppdrag i olika världar.
Det slog mig just då. Jag är framme. Inte i att vara färdig, klar, finito. Men framme i som på precis rätt väg just nu och varje dag, även de jobbiga.
#journalist #filansliv #inteklarmenframme #

jagärinteriktigtklokochdetärdetbästamedmig ☘?

Grubblet efter texten: Ånej tänk om jag verkar provocerande, “jaha kul för henne då”, vad ska de tänka; vem skriver jag för och hur uppfattas det, kunde jag inte hållit tyst!! Alla har inte tur att ha ett jobb de gillar. Ska de bli inspirerade eller är det en lyckofälla som sänker?

Får jag verkligen känna stunder av lycka?
Såklart.
Men det skaver.
Det drar igång viss sorg. Och rädsla. Och sårbarhet.

Som min älskade vän Rebecka säger – känsloblandningen är en del av det helhjärtade livet. Och jag vill leva helhjärtat! Inte ge mitt hela hjärta i allt, men det jag vill lägga mitt hjärta i, vill jag leva i!

Jag tror verkligen inte på konstant lycka eller jaga lyckan. Utan snarare på det här att vara på en väg som kan kännas meningsfull, en riktning. Inte veta om den är helt rätt. Men något lockar vidare. Något uppfyller en ibland. Så är det kamp och motigt också. Livet är ju i alla former. Jagar vi hundra procent glitterglädje eller djup harmoni blir vi nog besvikna. Livet för med sig alla aspekter.

Jag ville lyfta upp detta så det är många med mig som fokuserar mycket på mål – men stannar vi upp emellanåt också och njuter av att ha uppnått somligt som förut var mål? Kan vi njuta fastän vi inte är färdiga? Känna att det är bra nog fastän vi inte är i visionen? Kunna vilja framåt, men också vara här och nu.

Men det är såklart inte bara att jag skrev det här som skapade skavet inombords. Även själva känslan av att landa och njuta är farlig. Snart kommer de på dig, och som du ljuger du är ju knappast lycklig jämt! Du är minsann inte sån bra instruktör eller journalist! Och det där att något hemskt snart kan hända – det är till exempel en vulkan som riskerar att få utbrott när sim helst på Bali, som jag skulle åka till. Naturen visar så tydlit att vi inte kan skydda oss från förödelse, uppbyggnad, stabilitet och storm.

Jag har mött många mönster på sistone. Somliga händelser tar jag inte upp här och det viktiga är inte för er att veta min bakgrund utan att kunna kanske få stöd i att sötta ord på något i er. Men jag kan säga att det finns mönster och situationer jag möter som river upp och gör att jag möter livet på nytt, försöker våga landa i trygghet och tillit.

Jag har långt kvar innan jag är lycklig i själen (inte för att jag tror att det är något konstant, men i alla fall tryggare och gladare en majoritet av tiden). Jag brottas än med självkänslan och det får ta sin tid. Samtidigt är jag också ofta glad, nyfiken, tacksam. Det finns många sidor i en människa. Döm ingen, någonsin. Du vet inte vad som finns etsat i själen, nervsystemet, var det än ristats och av vilken anledning det än är. Vi gör så gott vi kan vill jag tro, med de förutsättningar vi har.

Det är inget lyxproblem att livet ibland känns mörkt och omöjligt, hur mycket jag än försöker “tänka positivt” eller få upp mig ur cementkänslan i kroppen och huvudet. Jag tror inte på att varken fastna eller skratta bort hela tiden. Vissa känslor är där tills de inte är där jag får acceptera det bara.

Vad som än känns. Det är okej och det förändras.
Ibland fastnar jag i tankarna och rör upp ett kaos som jag inte kan se klart i en stund. Men det är också okej. Jag gör så gott jag kan.

Kram
/Elina

Annons

Populärt från Yogaworld.se

6 kommentarer

  1. Åh vilken fin och viktig text. Känner igen mig i så mycket <3 Tyckte detta var så fint: "Utan snarare på det här att vara på en väg som kan kännas meningsfull, en riktning. Inte veta om den är helt rätt. Men något lockar vidare. Något uppfyller en ibland. Så är det kamp och motigt också. Livet är ju i alla former." Jag är själv på jakt efter en väg som jag orkar gå, en väg där jag kan ha mitt hjärta med på vandringen. En väg som får mig att känna en helhet i mitt liv. Det viktigaste är att vägen känns okej att vandra. Och jag tror också på meningsfullhet. Känner man inte meningen i sitt hjärta är det svårt att fortsätta eller kämpa. Tack för en fin text!

    1. Å tack för dessa ord Beata! Så glad jag blir för din kommentar och så fint och viktigt du skriver; känns fint att höra andra sätta ord på något som jsg också har inom mig men inte riktigt formulerat så fint som du. Jag citerar gärna detta i ett kommande inlägg om jag får, känns som mitt i prick ?

  2. Jag tror inte på konstant lycka, tror inte heller att en låg dag/period är samma som att vara olycklig.
    Mer nyanser, mindre assoceriande av känslor till identitet tror jag skulle ge oss distans till vårt fluktuerande humör.
    Tack som alltid för att du delar!

    1. Jag tror inte heller på konstant lycka eller att det skulle vara ett mål. Tror inte Gandhi eller Mandela var uppfyllda av bliss men antar att de kände att vad de gjorde var starkt meningsfullt. Jag vill välja meningsfullhet och tror att det är vad som skapar stunder av lycka, och just stunder, tror inte att det är meningen att vi ska ha de känslorna konstant. Det där med mindre associerande av känslor till identitet är viktigt. Jag har lätt att döma mig själv för hur jag känner, och vet att jag behöver jobba på att se mer utifrån, nu är det som det är. Dessa känslor finns i min kropp men det är inte jag. Dock är känslorna ändå sjukt starka. Trots att jag försöker giraffhalsperspektivisera på mitt liv. Men men jag har troligtivs cirka 80 år till att öva, jag räknar med att bli 106 år, minst. Det finns så att säga tid på mig att förstå mig på det här med livet och mig själv.

Lämna en kommentar

Annons