BLOGGMENY
YOGA WORLD
Okategoriserade

“Varför tillåter du inte dig själv att vara mänsklig?”

Hej!

En av mina tankar med den här bloggen är att vara öppen om sådant jag känner att jag kan bjuda på som jag tror kan hjälpa någon på något vis – i igenkänning att man inte är ensam till exempel. Jag har också sagt till mig själv att inte skriva direkt ur ångest, utan att bloggen ska ha i alla fall nåt form av förnuft i sig. Men nu kommer tankarna direkt när jag är mitt i mina kaosmoln. För när det svalnat låter jag kanske klokare och mer sansad än vad jag är, mitt i det är det panik.
(Inlägget skrevs i går kväll/natt när jag insåg mitt fel och publicerat nu på morgonen).

Jag känner mig såhär ibland, som nu, att skjut mig någon nu (obs ta det inte ordagrant nu, och för tusan det kommer flyktingar hit som varit med om hemskheter men okej nu skulle jag ju inte censurera mig). Jag får brutal skam och ångest. Känner mig som en bluff son skriver fina ord och gör fel och skäms femhundratusen gånger mer om någon berörts illa av något misstag jag gjort. Att den får det jobbigt. Försöker försona och gottgöra.

Jag tänker antingen att om 20-40 år kan jag kanske se tillbaka på mina brister lite vänligare och förhoppningsvis är jag en bättre människs då.
Eller så tänker jag allt för svarta tankar.
Och att jag genast måste sluta allt jag håller på med och bli eremit.

Obs mot andra är jag verkligen inte så dömande som mot mig.

Nå till saken:
För att inte hänga ut någon kan jag säga att med tankspriddhet och glömskhet hade jag glömt en väldigt avgörande sak vad jag skrivit i ett messengermeddelande (när jag går tillbaka i konversationen verkat det vara jag som sagt en sak och sedan glömt det) och det har skapat missförstånd och jobbigheter för oss båda. Som påverkat en hel månads missförstånd och problem. Och jag dessutom tyckt att den andra betett sig tokigt när det var jag som gjort det.

Jag skäms. Vi har nu pratat om det och jag har sagt förlåt många gånger men självföraktet och smärtan i att förstå att hon har fått det jobbigt över min kassa kommunikation orkar jag inte ta i kan bara ursäkta tusen gånger till men gjort är ju gjort.

Kan ha varit stress. För mycket som gör att jag glömt. Eller allmän klantskap. Tankspriddhet. Kaos.
Måste skäpa till mig, inte göra om liknande igen!

Jag kan ju vara tankspridd. Verkar som att jag i augusti tänker och säger och beslutar en sak och sen trott att jag uttryckt mig på ett annat vis (som jag kunde se i konversationen att jag inte gjort) och därför tyckt att hon agerat tokigt när det är jag som inte hållit koll på mig själv i viktig fråga för oss båda men främst för henne! Jag måste bli mer tillitsfull och tydlig kommunicera bättre och minnas vad jag för tusan sagt! Har jag gjort såhär fler gånger, sagt en sak och sen glömt och skyllt på nån annan för vad som sker sen, å jag klarar inte av att tänka tanken.

Är sällan meningsskiljaktigheter och jag är konflkträdd, men det jag vet är att jag ju kan ändra mig, planer förändras men när det bara går ut över mig brukar jag inte ha något emot det – och jag vill alltid fråga om det berör andra om det är okej för dem. De få gånger konflikt uppstått, det kanske varit samma dumma fel av mig då helt i onödan. I det här fallet har jag alltså inte kommit ihåg vad jag sagt från början, jag måste ta itu med mig själv och se till att inte vara rörig och i det här fallet inte hålla mina ord! Jag klarar inte av att vara jag just nu. Försökte hantera situationerna som uppstod bra under den här månaden men det blev ju med facit i hand så fel och så onödigt dumt. Försöker gottgöra.

Måste försöka släppa nu gjort är gjort
Gå vidare tänka att alla kan göra misstag

“Varför tillåter du dig inte att vara mänsklig” sa en god vän när jag förklarat hela händelseförloppet och likt den dramaqueen jag kan bli när jag vill slita mig ur mitt eget skinn sagt att jag vill bli eremit och aldrig ha med folk att göra så att jag inte kan göra fel och såra någon.

De här självskamsattackerna som inträffar rätt ofta äter upp mig och det tycker jag ju själv att jag förtjänar. Det jag precis gjort tycker jag är det värsta någonsin och oförlåtligt även fast jag inte menat ont, och det har jag tyckt i andra gånger också. Och jag är verkligen inget helgon, jag snäser åt mamma, överbelastar mina stackars tålmodiga vänner med min ångest, har snackat illa och stött ut en vän som yngre tonåring (det kan jag fortfarande skämmas över 13 år senare, beslutade mig också då för att försöka bete mig snällt alltid och blir så arg på mig när jag då nu inte betett mig schyst), samarbetspartner som blivit besviken på mig i en fråga jag efter som sagt sin upplevelse insåg jag ju att jag omedvetet betett mig exkluderande och dumt, agerat omoget, överreagerat, varit för trött och i behov av egentid för att orka vara den jag vill vara, några gånger jag inte kunnat hålla vad jag lovat och familjeangelägenheter som smärtar hårt. Med mera.

Gjort mängder av misstag i livet, då och nu, såklart. Det har väl alla. Jag är ju människa. Men jag klarar inte av att acceptera det. De gånger jag gör mig själv och andra besviken av olika anledningar eller att jag inte nått upp till mina förväntningar på mig själv och ångrar att jag levererat något över huvud taget för att det kan ha varit dåligt för någon annan, blir skammen outhärlig.

Jag menar inget tycka synd om.
Kanske verkar det överdrivet.
Menar inte att förminska andra saker som människor jag själv inkluderat som är värre.
Gamla mönster blossar upp skammen ännu mer.
Eller klart man skäms. Dey blev riktigt jobbigt för henne och det är verkligen inte okej.
Det blev ju skit!
Det enda jag menar är att så här ser det ut.
Och kanske är det så för andra också.
Av små eller stora anledningar. När vi blir besvikna på oss själva, gör fel, sårar andra etcetra. Att jag borde säga, vi är alla människor. Det är okej att göra misstag, rannsaka och sortera vad som hänt, försöka lära av dem, förlåta andra och sig själv och gå vidare.
Men det jag i den här stunden säger till mig själv är: bluff, idiot, elak, dumhuvud! Dessutom skriver du goda fina ord, vem tror du att du är! Radera skiten och bli eremit nu, din bluff.

Varken yogis psykologer präster fredsforskare etikforskare nunnor eller buddhistiska munkar är troligtvis perfekta, felfria, rena, totalgoda, gör allt rätt.

Men jag klarar inte av att vara människa.
Det är för mycket skam skuld och andra känslor inblandade i människoliv. Hur tusan orkar folk?

Förlåt
För misstag och otillräcklighet

Om Gud finns och har en åsikts i det hela
Lär mig att göra bättre, bli mer strukturerad och kommunikativ, tydlig och med bättre minne. Hjälp mig att orka mer och att förlåta, även mig själv. Inte för att jag förtjänar det, men ska jag göra nåt gott mer i världen behöver skammens grepp släppa. Eremit, eller lära mig hantera den bristfällighet det innebär att vara människa. Att försöka bli 100 procent aldrig-göra-fel-alltid-vara-en-ängel är nog tyvärr omöjligt så länge jag är här i min mänskliga skepnad.

Förlåt Gud, för att jag misslyckas så ofta med att vara den jag vill vara och som du nog önskar att jag skulle vara. Jag klarar inte av uppgiften att vara människa, jag har för mycket brister, det blir fel.

Så ocensurerat från ett ångesthål strax före 24 på natten. Kanske just därför det ska ut.

Annons

Populärt från Yogaworld.se

4 kommentarer

    1. Känner igen den där skammen.. usch vad den fräter i en.
      Men precis som du säger, ingen är perfekt och man måste försöka förlåta sig själv och gå vidare även om det känns svårt.

      1. Tack för dina rader, det betyder mycket att höra att man inte är ensam även om jag önskar att ingen behövde känna så stark skam. Att man ska kunna lära av misstag utan att gå under inuti för stort som smått. Jobbar på det där med självkänsla, även om det är rätt lång väg kvar. Stor kram

Lämna en kommentar

Annons