BLOGGMENY
YOGA WORLD

Australien

AustralienResa i YogaYogafilosofiska funderingar

The path together

Written many hours ago, now landed in Sweden:

Last day in Australia, here photos from last weeks – Byron Bay and Sydney. Tomorrow back to Sweden after three months of travelling, journalism work and some studies in Thailand, NZ and Australia.

This travel have been including so extremely much to grow and learn from, being thankful for and keep on working with, as well as beautiful nature, meetings, trekkings, crazy hostels, and adventures. Highs and lows – out of the box makes life always more diverse and colorful with bigger tests and broader perspectives.

Yesterday I went to Hillsong church in Sydney city (text in the blog). I got goosebumps when one of the main topics to pray for was Stockholm. Isn´t it beautiful that we can be on the other side of the globe caring for people we have never met far away, wishing this planet to be a better one for all to live in. And we (everyone of us human beings on this planet) are the ones that can do this, as the preaching was about yesterday. It may feel like we are ” no ones” and we try, fail and succeed to take good steps every day I guess, but we can point out the direction forwads, light up the path for each other and keep on walking towards what we want to see, again and again – and it really do make a big difference in good times as well as tuff times.The opposite may take bigger space, but there is indeed great people everywhere, making every little town, city and remote little spot are better place every day, and by remember us about it I think we get inspiration and energy to do more of good. That I think is what prayers are for, to point our the directions for us together to walk. Wherever you are, you are needed. Have a wonderful day.

bl ä
bl å
bl p
bl lbl 5bl 4bl 3bl 2bl 1

Ps: This became a lot of clichées.

Ps 2: I am not the right person to speak about directions really, I always get lost. That´s why I need others.

Ps 3: I so much look forward to be in Sweden in like 34 hours 😀

The end.

Annons
AustralienResa i YogaYogafilosofiska funderingar

Låt medmänskligheten få synas mest

Vaknade i går till de fasansfulla nyheterna från Stockholm, scrollade genom fb för att se att vänner är okej och skrev till släkt. Vet inte riktigt hur man hanterar känslor vid en sådan händelse där någon attackerar trygghet, frid och tar människors liv, mitt sätt blev att läsa på.
Jag har sett många som väljer att fokusera på att hålla ihop och inte låta ondska få oss att tappa tro – på demokrati, samhället eller varandra. Så mycket ont sker varje dag runt om i världen, det blir påtagligt nära när det drabbar ens hemtrakter, men också så mycket fantastiskt gott och fint, som pågår hela tiden. Inte sällan är de här kontrasterna verkliga samtidigt. Att visa medkänsla när något sker, tillåta sig att känna utan att ätas upp, och samtidigt kunna välja glädje i sitt liv, det är alltid en svår balansgång.
I morse svalde jag en klump av blandade känslor, gjorde mig redo för en dag i Blue Mountans, utanför Sydney, med ett härligt gäng, i en helt övergalet mäktigt vacker natur. Vi lever i en undebar och hemsk värld och allt däremellan. De fina delarna behövs än mer, när det som inte får hända sker.
Alla tankar går till er som går igenom svårigheter just nu. Var än i världen det är. Och extra mycket till Stockholm nu. Medmänskligheten och godheten är störst, låt det få synas stort.
17634305_10158494040070346_6614071532410607586_n
9 april, 2017 | 1 KOMMENTAR.

Populärt från Yogaworld.se

AustralienResa i YogaYogafilosofiska funderingar

The language of a tree

She stood there so strong, with deep roots in the ground, and the crown high in the sky. I walked towards her and looked up, amazed.  Slowly I put my hand on her bark. Trying to be respectful, she seemed to be a powerful soul.  So much she must have been seeing, and footsteps she have been hearing, in her hundreds of years of being alive.

It should be impossible to hug all of her, but I took a deep breath and leaned my forehead against her. She gave protection and shade, from the world far away, and from my illusions that I took as truth. What if I could ask the tree, what is your advice for my life?träd 1 träd 2

 

To grow strong as me, you have to grow slow. To reach high as me, you have to dig deep. To stay stay stabile for long, you have to be patient. If you strive to fast, your branches will crash, even in the smallest of storms, and if you never seek the sun, you will not survive, in the shape of a tree.

 

I am not a tree, I told the old and wise, I do not know where I have my roots, or what sky I can rise towards. I am tired, and seek advice. If I had leaves, they would be burned.

She went quiet. Where dig she go? I told her, I am sorry, maybe you do not have much of hope in humans, we have cut down the surroundings, not far away from where we stand. What can I do for you, I asked, ashamed. She waved with her greens, and told me to hold on.

 

I only know how it is to be a tree, you have to be a human, and find your way of being you.

 

I will do my best to be a good one, I told her, not knowing how. But I felt how much I needed the basics in life that she gave me with her presence: The silence, the continous changing truth, the peace, the natural life force. This must be the start and the source. What could I do in the long run, without the foundations?

 

This is also within you, as you are part of the nature, the tree told with a faithful voice. You have only forgotten, how not to pretend, and just be, in that fast running world, of man made creation, you try to fit in. Nature has always known, how to give and take in circles, but the system of your world is a mystery for a tree. I only know the nature’s law, while humans have created their own, she might have said, if I could understand the language of a tree.

 

And as I moved on, I saw that every plant had their own way to live, grow and survive, as I needed to find the path, that is for me to walk with my human soul and feet.

 

 

AustralienResa i Yoga

Ett krig inuti

Det här inlägget höll jag på att censurera, jag tog bort det, men bestämde mig för att det är viktigt att förmedla den här texten, för dem som kan känna igen sig. Vad ska andra tänka, blivande jobbsamarbetare, etcetera, när jag visar mina brister så här öppet. Det skrämde mig. Men psykisk ohälsa är redan så skambelagt. Jag kan vara en bra yogalärare ändå, en bra skribent, jag kan få tala om de glädjeämnen jag är med om, hur yoga och meditation är en hjälp så väl i goda stunder som i svåra, och också ha mina inre dilemman. Man ska inte hjälpa någon annan förrän man har hjälpt sig själv brukar det ju sägas, men jag försöker inte hjälpa någon i mina yogapass, jag presenterar yoga och yogan får hjälpa dem som kommer, att se hela sig själva, det bekväma så som det obekväma. Jag har aldrig sagt att jag är “klar” eller att yogan har hjälpt mig älska mig själv innerligt, sådär som det tycks som att varenda yogainspiratör där ute känner. Som jag har skuldbelagt mig själv för att inte vara en god  yogi, som inte kunnat befria mig själv från psykisk ohälsa. Och när jag var i kyrkan (började gå i kyrkan för att det var en dansgrupp där – stans enda – och gillar verkligen kyrksammanhang sedan dess) kunde jag ganska ofta drabbas av känslor av att det är mitt eget fel att jag mår dåligt även där: Jag skulle ju bara hänge mig Gud och heliga ande eller Jesus skulle frälsa mig. Det var bara att besluta sig! Ta steget! Men jag kunde inte börja tro, lika lite som jag inte bara kan börja tro på någon annan religions Gud. I KBT-samtal har det varit samma sak, det är upp till mig, släpp taget bara, fokusera på något annat, upprepa inte negativa tankar. Men det är inga tankar, det är ett tillstånd som finns inuti mig, och ibland lägger det ett tungt täcke över min livsglädje, jag blir tung, trött och allt känns meningslöst. Jag har gjort utredningar. Generaliserad ångestsyndrom och depression. Det finns där, även om inte hela jag är depression och ångest. Jag har glädje, tacksamhet, tålamod, styrka, lätthet, mod, sprallighet, frid, lugn, lik väl som mindre härliga känslor. Meningslöshetshål och ångest är två av dessa, om de nu klassas som rena känslor.

Jag har träffat några olika psykologer, läkare, sjuksköterskor och alternativa terapeuter sedan tidiga tonåren. De säger ofta att jag är insiktsfull, har kommit så långt, det är så mycket värre för dem som stänger inne sig och hämmas av sina bekymmer, som inte tar för sig av livet. Jag kan bli frustrerad över det här. Ja, jag gör mycket, ja, jag har bra dagar och ett liv som ser jättefint ut på ytan, och jag är verkligen tacksam över så mycket och glad för mycket. Men, känslorna inuti är ibland så knivhuggande onda att jag inte står ut. Det tas nästan inte på allvar, hur ont ångesten och depressionsymptomen kan göra, bara för att jag ju jobbar och har goda vänner med mera. Att jag är fysiskt och mentalt uttröttad av inre kamp emellanåt, och inte vet hur jag ska orka vidare, slätas lite över. Men jag har också träffat fantastiska människor som sett, förstått och bekräftat. Att det inte bara handlar om tankar och inställning. Utan dessa människor hade jag garanterat inte mått så bra som jag ändå gör, mellan ramlade i diken.  Jag vet att känslorna till slut går över, och mina ankare är alla solglimtar i livet, som meningsfulla jobb, möten, vänner, natur, djur och när den inre friden kommit tillbaka igen.

Så, här kommer ändå inlägget som jag skrev ingår:

Jag har ingenting värt att skriva. Därav fåordig Elina de senaste veckorna. Det finns ingen flödande prana – livsenergi – i mig. Någonstans djupt där inne kanske. Vet inte var. Eller hur jag ska få tag i den.

Jag brukar försöka att skriva någonting som innehåller något jag vill förmedla, annars låta bli i att skriva. Någon inspiration, insikt eller i alla fall något som har ett syfte. Och jag brukar försöka vända mina inre demoner till att skriva något som kan vara till hjälp för andra, något som också hjälper mig. Men nu hittar jag inget sådant. Inga verktyg som får livet att flöda. Detta inlägg kan kanske provocera, eftersom jag är i varmt land och har det bra i andras ögon. Men andra sidan jordklotet förändrar inte andra omständigheter.

Jag orkar inte komma på något syfte för tillfället. Syftet får bli av förklarande karaktär. Så här kan det vara. jag har mycket att vara glad över, mina ankare är människor och meningsfulla uppgifter, natur, musik, träning med mera, men ändå kan jag ramla. Allra mest när olika omständigheter får mig ur balans.

Ångest och depression har förföljt mig så länge jag kan minnas. Terapi, meditation, yoga, samtal med världens bästa vänner, en stöttande familj, mängder av ting att vara tacksam över. Folk svälter, dör i krig, blir utsatta för hemskheter. Mitt krig är inuti. Mina egna känslor är vapen som plågar offret. Är det jag själv som skapat det, borde jag inte bara tänka lite positivt och e det ljusa?  Det är en skam, att inte bara kunna vara lycklig. Med tanke på alla självhjälpsböcker, borde man ju bara fixa till sig. Men när livet känns som ett fängelse och man själv är sin värsta fiende, hur gör man då?  Upprepar jag är bra livet är kul tralalala femtio gånger?

Skam, besvikelse, frustration, självtvivlen, ångesten, meningslösheten, tomma hålet, fängelset i mig själv, – fortfarande ibland blir mitt inre ohanterligt, även om jag också har mycket gott i livet. Jag har läst mängder av böcker om psykologi, andlig terapi (kristna så väl som yogiska, buddhistiska och filosofiska), jag har distraherat mitt sinne med att göra en himla massa, och jag har vridit och vänt på alla möjliga tankar och känslor, jag har mött känslorna eftersom det lätt blir skuggor som förföljer en annars, och jag har skitit i att jobba med mig själv, för att vila från allt inre arbete. Jag har försökt, och jag har slutat att försöka.

Men mitt inre gör mig trött. Jag orkar göra, göra, göra, sen kraschar jag ihop. Men jag får ingen riktig vila, eftersom den där ångesten är vad som tröttar ut mest av allt, inte görande. Det är svårt att beskriva för dem som inte själv varit i långvarig psykisk ohälsa, det är inte tillfälligheter som går över, utan som att gasa och bromsa samtidigt. Ångesten eldar på, depressionen gör en trött. Kroppen behöver vila men huvudet håller på att haverera. Jag har testat medicin under några år och alternativmedicin. Det har inte fungerat, men jag har via samtal och alternativmedicin åtminstone vuxit som person och berikat mitt liv med mycket av insikter, möten och resor.

Jag vill inte låta ångesten och depressionen styra mitt liv, så jag gör det jag vill göra ändå. Men exponerade aktiviteter gör att ångesten ökar. Däremot, hade att bara vara ensam hela tiden, och bara varit inom min comfort zone, fått livet att kännas meningslöst.

Uttröttande liv.

 

12 mars, 2017 | 17 KOMMENTARER!
Annons