BLOGGMENY
YOGA WORLD

Hälsa och hälsohets

Hälsa och hälsohets

Självbild – från ovän till vän?

Hur ändrar man en spegelbild? Den inre. Självbilden.

Acceptans, självmedkänsla, må bra i sig själv och livet – tar tid, och är kanske inte för någon något konstant. Förändra sina tankar om sig, tillåta sig att vara hela sitt osminkade jag med någon/några nära, är för en del att förändra och bearbeta grunder till en skadad självbild. Bygga om. Landa i sin kropp i stället för att springa ifrån. Tillåta kropp och själ det de behöver av omtanke, inte piskor, och byta ut tankar kan låta enkelt i teorin men ligger djupt när ovän ska vändas till vän – med sig själv. Möta den ångest som skapat kontrollbeteende, ångestätning eller som tas ut genom tankar på sig som person och hitta konstruktiva vis att hantera känslor är att skapa sig själv på nytt. Minska prestationsångest kan ske genom att omvärdera egna krav, sätta gränser och finna lämplig arbetsnivå – och behöber förankras inombords. Hur gör man då? Olika för alla.

Relationer tror jag är viktigt – att få hjälp sv någon, inte isolera sig ännu mer. Också: Mindfulness, yoga, musik, dans, djur (mycket tid i stallet), litteratur, skriva av sig har varit verktug för mig – vad som än är till konstruktiv hjälp, är bra. Men det kan vara ett arbete som inte börjar och tar slut och sen börjar ett nytt liv. Utan pågående i olika former.
För somliga kanske bilden blir vänlig på kort tid. Somliga kämpar länge. Kronprinsessan berättar i en intervju att ätstörningen är ett avslutat kapitel men att hon ännu kämpar med perioder av ångest och prestationsångest. För mig. Ja var på skalan är jag? Hälsa och ohälsa är inte alltid ett vara eller ett icke vara. Utan föränderligt. Medvetenheten behöver vara konstant för att se mönster. Men jag byggde så sakterliga en ny grund. Ett lära kännande och accepterande och allt mer av vän än ovän.

Jag sminkade i många år inte bara över akne och blemmor utan försökte dölja inre brister – för om någon såg hela mig skulle de väl tycka lika illa om mig som jag. Försökte kontrollera mig förändra hela mig som gick ut även över mat, träning och hur jag såg på personlighet, kropp och utseende. Stod många timmar och klämde, granskade och grimaserade framför spegeln. Ville förändra hela mitt sätt att vara – blev aldrig nöjd, slltid skam över att vara jag. Ångeståt och fick ångest över att jag ångeståt. Fick ångest över att jag fick ångest över det – folk har det ju värre, är jag inte ytlig nu? Men det handlade inte om spegelbilden. Utan självbilden.

Det viktigaste för att omvärdera självbilden har varit bra människor i mitt liv. Släkt, vänner? terapeuter. En hel massa eget arbete för det är inifrån förändringen sker, i tankar, känslor och sätt att agera. Men utan värdefullt stöd hade jag nog inte trivts med mig. Vi behöver spegla oss i vackra speglar om våra egna är trasiga. Tror jag.

Jag ska prata i kyrka i Örebro i september. Om självbild och hälsohets, ångest och verktyg till hälsa. Inte i egenskap av en som är sprudlande och fri. Utan i form av en som lämnat mycket bakom mig och har en del kvar. Utiffån dåtid och nutid. Glädje och ångest. Fokus på hälsofrämjande, med respekt för att det kan vara en kamp om skadad självbild. Som går att hela!

Hur gjorde/gör du för att bli friare, må bättre, bli vän med dig, din självbild och ev spegelbild?

Vad är goda råd till någon som är i självdestruktiviteten?

6 juli, 2017 | 3 KOMMENTARER!
Annons
Hälsa och hälsohets

Du bestämmer över ditt liv

Jag blir skitirriterad på när folk snackar nedsättande om andra på ett ovärdigt vis. Orkar inte skriva något genomtänkt fint. Kan inte bara folk sköta sitt och visa lite öppenhet inför att vi människor är olika och inte dumma i huvudet bara för att vi lever på olika vis. Vi kan alla leva gott och bra fast det ser ut på olika sätt.

Läser ett riktigt bra reportage om två ironman-systrar i dagens SA (Sala Allehanda). Då de båda är småbarnsföräldrar får de höra många glirningar och kommentarer från andra om att de borde vara hemma med sina barn i stället för att träna, och att tjejmilen kan väl räcka i stället. Men vad vet andra om deras situation utan att de satt sig in i den? Jättefint när människor bryr sig, om de med omtanke, kärlek och värme frågar hur de mår, om de tror att barnen far illa etc, och vill ta reda på hur situationen ser ut i stället för att döma ut på förhand utifrån fördomar. Detta låter som ren trångsynthet och uppläxning av två mogna, kloka, genomtänkta kvinnor – som om de inte kunde tänka själva utan behöver andra mammors tillrättavisningar.

Vem frågar pappor som tränar om de inte borde vara hemma i stället? Pappor med långa resvägar till jobbet varför de inte är hemma mer, pappor som ser på hockey på tv, dansar balett eller är månskensbönder om de inte borde umgås med sina barn i stället? Vem säger åt någon som gillar att läsa deckare att räcker det inte med en deckare i månaden i stället för ett par i veckan? Knyppelfantasten kan väl lägga av med det där, och hästägaren må genast sälja sin älskling när hen fått barn. Angående träningsmängd avgös inte hälsohets utifrån, utan hur man mår, tänker, känner, beter sig och är något som kommer inifrån. För att man mår hälsosamt bra eller är ångeststyrt etc, och det är en stor skillnad. Oavsett vad det är som tar tid som någon av föräldrarna ägnar sig åt för att må bra – kan de såklart vara fullgoda föräldrar också, och bättre när de får göra något som fyller dem med energi.

Jag har inga barn så jag antar att jag har noll rätt att uttrycka mig i frågan. Men det har inte nån annan heller. De här båda systrarna drar ut vid sextiden och tränar, innan familjen vaknat, eller tränar på lunchen. De försakar inte familjen, men drar ned på annat så som fredagskvällar med vänner. De får mer energi och orkar mer av att de prioriterar något för sig själva. Varför ska de ens behöva förklara sånt? Deras träning är inte ohälsosam om de själva mår bra av den vilket de verkar göra otroligt bra och deras familjer likaså. Om de eller deras familj mått dåligt hade de kunnat ändra sin livsstil.

Är det avundsjuka för att andra mammor inte kan göra samma sak? Varför vill människor säga åt andra hur de ska leva sina liv? Ingen vet hur andra får ihop det förrän de vet hur andra får ihop det. Är du orolig så fråga nyfiket hur de får ihop det. Blir svaret att “tja barnen får ingen frulle för jag ska springa och sen tävlar jag ju så då sätter jag dem i skogen” ja då låter det inte så bra. Eller om personen verkar må dåligt. Men kom inte med glirningar. Döm inte ut nån för att den lever annorlunda. Låt folk va.

Kan inte folk bara vara snälla mot varandra. Ska de va så jäkla svårt.

Ps: Skriver i lite mer irriterad ton än vanligt. Antar att jag klampar in på känsligt ämne. Men det verkar vara många som har åsikt om hur andra ska leva, särskilt med barn, främst om de är mammor. Jag har inga barn och tror det är det svåraste man kan ge sig in i – och mest sårbara när andra hugger på en för ens sätt att vara förälder på.

Kan vi släppa föreställningar om att det finns ett rätt sätt att leva på utifrån en given mall och utgå från att det finns många olika bra sätt och så länge familjen mår bra (eller försöker må bra!) är det rätt. Så länge grundläggande fysiska, psykiska och sociala behov tillgodoses kan andra skita i hur det går till. Vi mår bra av olika livsstilar.

Äkta omtänksamhet är fint. Nedvärderande glirningar motsatsen. Fundera på vad det är som gör att du fäller en kommentar – omtanke eller avundsjuka?

(Tack Sofia Fors för ett riktigt bra reportage och mycket bra krönika. Och för att jag fick ha med fotot på uppslaget här i bloggen!)

30 juni, 2017 | 4 KOMMENTARER!

Populärt från Yogaworld.se

Hälsa och hälsohetsResa i Yoga

Intervju – fokus borde ligga mer på hur vi mår inombords

Hej! Jag blev intervjuad av Sara Pärleros, som kom på min föreläsning i tisdags. Hon är hälsopedagog och yogalärare, och ställde många intressanta frågor att reflektera över. Du kan läsa hela intervjun här

Några frågor och svar ser du här:

Vad är Hälsa för dig?

– Att må bra och känna att livet har mening, en livslust, svarar Elina.

När har Hälsa övergått till Hälsohets?

– När man fokuserar så mycket på de yttre tingen, på metoderna, att man glömmer det inre välmåendet och snarare blir mer ångestfylld mår sämre.

Ditt bästa tips för att få bättre självkänsla?

– Att göra sådant som känns meningsfullt, göra goda gärningar (följa sin moral så gott man kan), ha goda relationer och ta hand om sig själv – ge sig det man behöver, och det kräver att man lär känna sig själv och sina behov. Dvs jag tror man får bättre självkänsla genom att vara sann mot sig själv och sina värderingar och snäll mot sig (inte för höga krav…) än att tänka en massa positiva tankar.

Så babblade jag på ännu mer och tog exempel ut mitt eget liv som ni kan läsa i intervjun. Sara kommenterade den här frågan på ett insiktsfullt vis:

– Klokt svar från Elina tycker jag. Att vara sann mot sig själv och sina värderingar är något som jag ganska nyligen verkligen bestämt mig för att vara. Jag har alltid tänkt mer på andra än på mig själv och inte bekräftat mina egna värderingar. Rädd att hamna i konflikt om jag gör det och låtit mig till viss del styras. Nu är det slut med det och jag tänker att det är ”mitt liv”, ”mina känslor och mina tankar!” De som kan acceptera detta får stanna kvar i mitt liv. Jag är 54 år och det kanske är vid min ålder som man kommer till insikt om många saker. Halva livet har gått, så tänker jag.

Det hon sätter ord på, och som jag också reflekterar kring i mitt längre svar, är att det här är ett livslångt arbete, som man inte en gång lär sig och sedan alltid kan. Frågor om självkänsla, värderingar, vara sann mot sig själv etcetra, det tror jag att vi människor ställs inför livet igenom. Jag vill absolut inte verka vara någon som kan detta eller gör rätt beslut, utan jag försöker, felar och får ompröva hela tiden – precis som vi alla. Och för en mycket självkritisk 25-åring, känns det betryggande att åldern förhoppningsvis kommer att göra mig mer och mer insiktsfull och vän med mig själv. Tack för din delning Sara!

11143300_10156055596650346_1817497965697333539_o

Vad kan du ge för råd till ungdomar mellan 10-18 år? frågar jag.

– Välj ditt liv utifrån hur du fungerar, inte utifrån normer om hur du tror att du måste leva. Våga satsa på det som skriker, talar eller viskar inuti.

….. Jag vet att en del tycker att jag är naiv när jag säger det här, men min människobild är sådan att jag tror att vi alla kommer att vilja göra gott för oss, andra och helheten när vi gör det vi innerst inne vill. Att lyssna djupast inåt tror jag alltså inte innebär att vara egoistisk i negativ mening om att “skita i alla andra och bara bry sig om sig själv”. Jag tror att vi alla vill hitta meningsfullhet, sammanhang och delaktighet. Att välja sitt liv inifrån tror jag alltså är detsamma som att vilja följa goda värderingar. Sedan kan det vara svårt i en komplex värld där det finns så otroligt mycket att förhålla sig till, men om man utgår från att göra det man innerst inne tror på, så tror jag att man kommer må så mycket bättre än om man försöker leva upp till något yttre, som egentligen inte ger en så mycket.

– Vad vill du säga till en person som anser att hälsohetsen inte finns?

– Jag har svårt att förstå hur folk kan bestämma hur andra ska må. Bara för att man själv kan hantera alkohol, jobb eller mat, så kan man ju inte säga att alkoholism, arbetsnarkomani eller matmissbruk inte finns. Det finns många myter om hälsohets, som att det handlar om att man äter och tränar “för nyttigt”. Det finns inget som heter att vara för nyttig, för när man mår dåligt, är något inte längre nyttigt för varken kroppen eller själen. Mat, träning, kroppsuppfattning etc har blivit ett symptom och ett sätt att försöka hantera någonting inre, det ligger ofta någonting djupare bakom, och det behöver inte synas utåt. Ätstörningar har till exempel funnits i alla tider, men det har också alltid funnits oförståelse från omgivningen som menar att det bara är att “äta och vara glad” eller att man borde ha lite perspektiv, andra svälter ju. På samma sätt finns det dem som inte förstår vad psykisk ohälsa är, utan tänker att man bara kan tycka upp sig, tänka lite positivt och vara glad. Hade det varit så hade ju inte 1600 personer tagit livet av sig varje år i Sverige.

– Om en person är utsatt för hälsohets. Vad kan personen göra? Tips?

– Aha! Menar du hälsohets utifrån, jag ser på hälsohets som någonting inuti individen. Om man menar att hetsen är något i det yttre, så kan man säga att det finns extremt mycket mediebilder med mera som talar om hälsa, träning, “äta rätt”, gå ned i vikt etc. Vissa tolkar detta som inspiration, vissa som hets, vissa mår bra av det och andra väldigt dåligt. Överlag tror jag att all den här fokuseringen inte är sund, utan att vi behöver få en bredare bild av hälsa – som handlar om just hälsa och inte bli-smal-prestera-mer-ät-senaste-trendiga-dieten. Svenska folket rör sig generellt för lite och sitter för mycket, men jag tror inte att vägen till ökad hälsa går via kroppsfokusering. Har det gått så långt som till en ätstörning finns professionell hjälp att få. Man kan lära sig att lyssna till sin kropps behov, få in den dagliga rörelse som är bra ur hälsosynpunkt, men man blir inte mer hälsosam för att man tränar senaste trendträningen, eller äter senaste innedieten. Hälsa handlar om helhet, hur du mår mentalt och hur din kropp mår, hur du har det på jobbet och med dina relationer, vad du lägger tid på, hur du sover och hur du prioriterar. Genom att fångas i bara en ensidig bild av en snedvriden bild på vad hälsa är, kan vi missa allt det som hälsa också är.

– Varför bestämde du dig att skriva en bok om Hälsohets?

– Jag såg att det fanns ett behov av att lyfta frågor som var utspridda i samhället, om identitet/självbild, prestationsbaserad självkänsla, ätstörningar, ideal, stress, och hälsoråd som kan göra det svårt att finna sin egen balans. Jag hittade vissa gemensamma nämnare och kallar det Hälsohets, och tror att det är ett symptom på någonting existentiellt för många av oss.

– Dina fem bästa råd för att vara lycklig och må bra?

– Skriv ned dina fem viktiga områden i livet. Skriv vad de innebär för dig, och om det är någon del som du skulle må bra av att lägga mer omtanke om, så skriv ned konkret vad du kan göra för att stega ditåt. Var mer snäll mot dig själv, och prioritera.

……. Listan kan till exempel handla om: Ett stort intresse du mår bra av eller flera, Relationer, Jobb/studier, Boende, Hälsa

……. Vad vill du med de olika delarna, varför, och hur kan det gå till att nå dit?

….. Allt går såklart inte att fixa i en handvändning, du kanske inte har det jobb du önskar, relation eller är för tillfället sjuk. Men det hjälper dig att veta vad det är du strävar mot, prioriterar och varför. Och försöka vara schyst mot dig på vägen.

Tack fina Elina för dina svar!

Tack Sara för intresset, för de tänkvärda frågorna och för ditt engagemang!
I intervjun ser du ännu fler frågor, och de jag valt ut får du mycket gärna själv ge dina kommentarer och tankar kring!

Må gott
Elina

1 maj, 2017 | 3 KOMMENTARER!
Hälsa och hälsohetsResa i Yoga

Hantera motgångar

Efter tisdagens föreläsning var jag smått knäckt, fastän det egentligen kanske gick rätt okej eller till och med bra! Det har jag varit många gånger förr. Jag vet inte alltid om det är spänningar som släpper och på grund av att det är utlämnande att dela personliga erfarenheter inför en okänd publik. Eller för att jag inte blev nöjd och är rädd att publiken ska vara besvikna och tycka att det var bortkastad tid, att jag har x antal dåliga egenskaper eller än värre, att jag sagt något som får dem att må sämre. På en föreläsning på en folkhögskola var det så, en person blev triggad i sitt mående av temat. Läraren sa till mig efteråt att det såklart är jobbigt för eleven, men att hon behöver gå igenom känslorna för att må bra själv och för att kunna möta kunder med liknande bekymmer i arbetet som hälsocoach och personlig tränare.

Med andra ord. Jag har en hel del att lära mig hantera här i livet. För även om jag inte skulle ha en enda föreläsning till i mitt liv – så motgångar kommer vi ju alla stöta på livet igenom. Hur hanterar vi dem? Vad tänker, känner och hur agerar vi i en situation vi anser jobbiga av något slag? Hur gör du?

Observera att tolkningen av motgång ibland är individuell. Jag menar inte på grund av att somliga skulle kalla samma jobbiga känslor för “händelse med utvecklingspotential” i stället – utan för att samma händelse kan skapa olika känslor i oss. Min känsla efter föreläsningen var jobbig, jag såg det som ett misslyckande, medan andra kom fram och tackade, köpte boken och hade fått en riktigt bra kväll. Särskilt en tjej i min ålder var sån otrolig glädjespridare som kom fram redan i pausen och kom med lovord och vi pratade om ätstörningsbehandling, yoga och vikten av att ta upp dessa ämnen. Hur resten av publiken upplevde kvällen, vet jag såklart inte.

Jag har efter den här kvällen involverat en del släkt och vänner i min hantering av känslor. Aningen rädd att de ska tröttna på mig berättade jag om alla mina tankar och känslor – och de har hjälpt mig att dels må bättre nu, dels fokusera på vad jag egentligen vill här i livet. Framför allt mamma, pappa och morfar är himla ärligt lagda människor som jag kan lita på att vad de säger är deras sanna åsikter och inte för att få mig på bättre humör. De har i princip kommit med samma kontenta:

“Alla kommer med sina bagage, förförståelser och för-fördomar. Deltagare kan gå av orsaker som inte har med dig att göra, och ämnet passar inte alla. Man lär sig av att göra samma sak många gånger – nu vet du hur du kan bemöta kommentarer nästa gång. Kom ihåg alla positiva reaktioner du fått och hur viktigt det är att ta upp de ämnen du pratar om, släpp det där nu och fortsätt!”

Vissa tycker ämnet är fånigt för att de inte förstår vad psykisk ohälsa är. Somliga kanske förväntat sig en 1-2-3-metod för hur deras barn skulle bli fri från en ätstörning. Andra kunde redan ämnet så bra och fick inte ut något extra. Även på en föreläsning med Mia Törnblom, som både jag och mamma tyckte var superbra, var det folk som lämnade föreläsningen, av okänd orsak.

Morfar sa att just kring kommentaren om varför man inte bara kan sluta “optimera sin hälsa” och tänka på att folk har det värre, så hade jag kunnat svara att det är 1600 människor i Sverige som tar livet av sig varje år och många som är utmattade och sjukskrivna. Var det bara att rycka upp sig och tänka lite positivt hade den summan varit noll”. Det är lätt att vara efterklok – men nu vet du till nästa gång sa han med mycket uppmuntran och omtanke. Det var främst att jag kom så ur balans och drogs ned emotionellt som jag måste lära mig hantera, och morfars citat är ett steg i den riktningen, att bunkra citat som får mig att komma ihåg varför jag gör det jag gör, att ta till när jag tappar fotfästet mentalt.

Inställning är en sak, men psykisk ohälsa kan vara långt djupare och handla om självbild, brist på meningsfullhet i livet – själva syftet med livet kan vara ekande tomt. Det är att informera om hur det här kan vara, och olika sätt att må bättre, som jag belyser, och som är syftet med föreläsningarna och texterns i ämnet. “När man har fullt upp med att kämpa för sin överlevnad jobbar kroppen med det på autopilot, men sedan när man är i trygghet kommer känslorna ikapp en. Man har sett att amerikanska soldater mått okej när de varit i utlandstjänst, men fått många bekymmer när de kommit hem igen. Och det finns herrar i min ålder i Sverige som är utmattade” sa morfar. Så, livet handlar inte bara om att se till att inte dö, utan också om att ha livslust. När kroppen inte är i konstant stress att överleva längre, vad är det som driver våra själar att fortsätta leva?

Läs gärna den här otroligt bra texten med tema existentiell hälsa av Ann-Kristin Eriksson, Universitetsadjunkt vid Högskolan i Gävle som forskat i ämnet. Jag tog upp flera delar av detta i föreläsningen – men hon sätter fingret på det så mitt i prick. Där existentiella frågor inte är några lyxbekymmer – utan känsla av mening är vad som får folk att härda ut så väl krig som att leva med livslust i fred.

Så. Att påminna mig om syftet är en väg att hantera motgång. Att lära mig av erfarenheter och ta med detta till nästa tillfälle ett annat – dvs skärskåda händelsen och växa av den. Ta hjälp av de som står mig nära ett tredje. Och bunkra positiva tankar och känslor för att komma på banan igen ett fjärde.

Så vad gör jag nu?

Jag kan givetvis bli många gånger bättre på presentationsteknik, bättre citat etcetra, men släkten påminde mig om att det är något som tar tid. Någon komiker hade tydligen sagt att det var först efter fem år han kände sig riktigt bekväm och nöjd… De påminde mig även om att vara nöjd redan nu, även fast det inte är perfekt eller bra i mina ögon.

Jag har föreläst i Sala några gånger om båda mina senaste böcker, och flera som mamma knappt känner har kommit fram till henne och sagt lovord om föreläsningen och att resten av personalen dom lyssnat tyckt detsamma. I tisdags var det en deltagare pappa känner som hade sagt goda ord till honom efteråt. Och arrangören var jättenöjd. Fokusera på det istället – och låt dig inte nedslås.

Mår du verkligen inte bra av att göra det, så plåga dig inte sa pappa och en god vän. Men är det för att du inte tror att du duger, så fortsätt och du lär dig allt eftersom, både vad du ska säga och hur. Upp på hästen igen sa alltid ridläraren när man ramlat av.

Tja jag får ta några små hinder, som att hålla yogapass i småstan, vara i mim komfortzon, och så får vi se, om jag föreläser igen, eller håller mig till det skrivna ordet. Det viktigaste i den här händelsen, är ändå att hitta värdefulla verktyg att komma vidare med hälsa och självkänsla i behåll. Tacksam för människor i min närhet som hjälper mig. Långsamt lär jag mig också att hjälpa mig själv.

Ha en fin dag!
/Elina

Hälsa och hälsohetsResa i Yoga

Man kan väl få perspektiv?

Jag vet inte varför jag tackar ja till föreläsningar, när jag påverkas så negativt av det. Hädanefter får gärna någon annan ta över för jag orkar inte. Det kostar för mycket mentalt och jag är inte bra nog. Jag borde i stället säga “tack för förfrågan, men jag är inte rätt person för ämnet. Men jag vet andra som kan göra en toppenbra föreläsning i samma tema”. Jag har inte velat låta prestationsångest eller dåligt självförtroende vinna. Men jag måste kunna avgöra min förmåga och vad jag kan ge andra och själv må bra av.

Jag är rädd att jag ofta gjort folk besvikna när jag tagit på mig fel uppdrag för mig. Eller så är det jag som aldrig blir nöjd och som inte kan avgöra när det är bra nog för att vara värdig uppdraget men folk ändå alltid kommer att ha olika åsikter.

Det som gör att jag skriver om der här, är att jag hade föreläsning med tema Hälsohets i går. Jag var nedvös då det var närmare 200 personer och jag stod på en scen med mygga att prata i. Inte mer intimt och familjärt som jag är mer van vid, med mindre grupp och mer nära deltagarna.

20170426_083917

Jag tog upp vad hälsa är enligt olika begrepp. Var gränsen mellan hälsa och ohälsa och hälsohets kan tänkas gå. Om identitet/självbild, ångest och psykisk ohälsa som en del i hälsohetsen för många med mig; Dvs det är sällan att man bara fokuserar på mat och träning av ytliga skäl, utan det handlar ofta om något djupare existentiellt, som att finna ett värde genom att göra – vare sig det är i jobb eller mål i träning och mat, eller att dämpa eller dölja känslor som ligger och trycker där under. Jag delade bitar av min historia och andras, och lät deltagarna känna in själva och prata med varandra om olika frågor. Talade även om vad olika kostråd och sociala media kan göra med vår syn på vad hälsa bör vara, och hur vi kan börja syna detta utifrån vad som verkligen är sant och ej – och hitta vår egen väg och balans. Jag delade vad som fått mig att må bättre och hur jag hanterar triggers. Meb att alla har sina vägar och så konkrera tips om hur man kan förebygga stress och välja vad man vill och bevöver i sitt liv.

20170426_083629

Under föreläsningen gick några personer vid olika tillfällen. Jag tappade mer och mer glöd och energi. Lät i mitt huvud som att jag pratade nonsens osammanhängande tråkigt babbel och jag kunde inte förmedla budskapen som jag ville. Man har såklart rätt att gå och en proffsig föreläsare ska väl kunna tåla det och prata vidare. Men jag hade negativa tankar jag försökte mota bort hela tiden, av att alla säkert var besvikna och ville gå hem.

I slutet ställde en man en fråga eller ett påstående: “När det finns så många som lider på riktigt, varför ska man då optimera sin hälsa, kan inte det ge perspektiv?”

Det är såklart jättebra med frågor och jag ska kunna ta det. Men frågan blev ett slag dels eftersom det är känsligt att berätta delar av min historia och jag tolkade frågan som att “kan ni inte bara rycka upp er och sluta gnälla över nonsensgrejer som kalorier eller antal steg”. Dels nedslagen eftersom detta var i slutet av föreläsningen och mina försök att visa på komplexiteten i ämnet tydligen inte nått fram.

Jag kände mig som en ung välmående i-landsproblem-jänta som tycker synd om sig själv, när det absolut inte var syftet. Jag svarade att jag givetvis inte kan jämföra ätstörningar eller psykisk ohälsa med att leva mitt under brinnande krig eller vara döende i cancer, men att om man mår dåligt psykiskt och inte tycker om den man är, och har kraftig ångest, hjälper det inte alltid med perspektiv. Det kan bli en dubbel skam “varför slutar jag inte bara må dåligt!”

20170426_083605

Trots att: Det kom fram deltagare efteråt som tyckte att de fått med sig värdefulla ting från kvällen. Det blev en del frågor och samtal som verkade engagera. Arrangören Minna sa att folk ALLTID går från föreläsningar, särskilt i pauserna, och man aldrig kan veta om det är för att de inte har tid eller temat inte var vad de förväntat sig, och att hon borde informerat mig om detta så jag inte blev psykad. Hon var jättenöjd (eller ville vara snäll?) och ville boka in mig i höst igen.

Trots det. Jag är nedslagen, har drömt att jag fått än mer kritik för så väl powerpoint som framförande. Och jag har inga kloka ord att komma med. “Den som föreläste borde ha haft bättre självkänsla, självförtroende och varit grymmare på att leverera budskapet. Då hade inte folk gått. Då hade deltagarna fått en givande kväll” rusar fortfarande runt i mitt huvud.

20170426_083543

En sida i mig är driven. Vill påverka, förändra och kan inte låta bli att arbeta med det jag brinner för – vare sig det är fredsfrågor eller hälsa, miljö eller barns rättigheter. En annan sida slås ned för fort – av andras agerande och av mina egna tankar. Jag får svårt att se klart vad som är vad. Jag trodde jag var mer redo den här gången. Andra har imponerats över mitt mod att våga. Jag hade förberett mig noga och visste vad jag ville förmedla, hade visioner för vad jag önskade att deltagarna skulle få med sig, och hade vridit och vänt på detaljer för att få fram både fakta och egna erfarenheter – med tydlighet om vad som är vad. Men scenen är inte min plats. Och det behövder den inte vara heller.

Men nu får jag mota bort tankarna. Jag har lokaltidningsjobb att göra!

20170426_083508

Dags att jobba med självmedkänsla, umgås med vänner och sluta självömka. Detta har jag valt och orsakat själv och nu kan jag välja om eller tänka om. Med detta sagt har jag nog skrivit världens bästa boka-inte-mig-annons 😉

Men det var i alla fall trevligt att träffa några av deltagarna, och att lyfta ämnen som berör många.
Må gott
/Elina

26 april, 2017 | 4 KOMMENTARER!
1 2 4
Annons