BLOGGMENY
YOGA WORLD

Nya Zeeland

Nya ZeelandResa i YogaYogafilosofiska funderingar

Inspiratör med återhämtningsdagar

Hej! Det är sista kvällen här i Nya Zeeland, medan ni hemma säkert nyss har vaknat. I morgon bitti åker jag och Emma till Australien. Den som läst vad jag skrivit senaste tiden, har märkt att jag har dålig wifitillgång och fullspäckat schema. Men i Australien blir det betydligt lugnare.

Hur som, för några dagar skrev jag ett inlägg om att alla känslor är här av en anledning, och att vi är okej även när vi inte är hyperlyckliga. Vevve, skrev en kommentar på detta som jag tycker är så inspirerande och härligt att läsa.

Inspirerande på så vis att hon visar att hon är människa, precis som vi alla ju är, med allt vad det innebär. Och just för att hon visar på sin mångsidighet och tar bitar av hennes verkliga vardag och visar upp, inspirerar hon i alla fall mig att våga vara mer precis den jag är. Inte skämmas över återhämtningsdagar, som Vevve kallar det, inte tycka att jag är dålig för att jag inte alltid orkar, inte behöva hämma sidor av mig. Jag behöver inte vara rädd att bli påkommen. Jag har alla sidor inom mig och det är okej. (Bilden nedan ser ut som att jag är påkommen med något. Men det var en frågande kommunikation med fotografen i  meditationsbildstagning, får duga som bild ändå).

fb blogg fail

Vevve är en inspiratör för mig, inte bara för att hon är en otroligt duktig yogainstruktör både i hennes kunskap om filosofin, anatomi/fysik och att sätta ihop pass med olika intentioner som går rakt in i hjärtat med hennes sätt att förmedla det på – utan framför allt för hennes ärliga, öppna personlighet med lika mycket integritet som medmänsklighet, styrka och ödmjukhet. Det inspirerande är inte främst de visa kloka orden och bok-kunskapen, utan känslan denna inspiratör skapar inom i alla fall mig, genom hennes sätt att vara på. Sådan ska en sann guide vara, ett levande exempel – på ett innerligt liv, helhjärtat med alla sidor en människa har inte hämma något, inte verka vara någon annan – utan helt enkelt “här är jag, det här är min resa”. Inspireras av hennes ord och sätt att vara på, och vägen framåt för mer och mer medvetenhet, helhet. Nej hörrni ni innan detta börjar bli allt för smörigt högtravande (men med rätta!)  – här kommer slutet på Vevves inlägg:

“Hur mycket jag accepterade och älskade att vara glad, effektiv, pepp, och hur mycket jag straffade mig själv när jag inte levde upp till bilden av hur jag tyckte att jag ”skulle känna”.

För att orka vara så grym som jag är måste jag ladda batterierna vissa dagar. Det gör mig inte mindre briljant, tvärtom ökar det bara intensiteten på min superkraft.
Så oavsett om dina återhämtningsdagar innebär Ben & Jerry’s eller skogspromenader ta dem till dig helhjärtat, precis som du gör dina fullfjädrade super woman-dagar”.

Och min oredigerade kommentar på detta:

Alltså jaaaa!! Gud vad jag känner igen mig. Det är så vanligt att folk jag inräknat säger om andra att ”Hon är alltid så glad, sprider så härlig energi, så inspirerande, lugn, klok, vänlig” whatever, om någon. Men jag har de senaste åren försökt att inte sätta sådana etiketter på folk för är någon verkligen ALLTID så? Vad händer när inspiratören är deppig? Solstrålen moloken? Den lugna är stressad? Den som alltid hjälper alla andra väljer att ta hand om sig själv i stället? Visst kan man säga massa fina saker om andra, men när det blir precis som du skriver här, att de andra känslorna/sinnesstämningarna/sätten att vara på blir fula, fel och misslyckanden, och vi skäms över dem, då blir det ju skitjobbigt! Jag tampas med det där. När någon säger nåt om mig och jag känner mig som en bluff – de ska bara veta hur jag också kan vara! Men just det – vi kan vara både inspiratörer, glada, kloka, peppade, hålla härliga yogapass, vara lugnet för andra i stressade situationer – och netflixkrasha i soffan, simma runt i melankolihålet, kaosa inombords och vara helt okej! Det ”bra” är inte falsk för att skuggsidorna också finns! Jag är inte fel, misslyckad eller en bluff bara för att jag har sidor och känslor jag inte tycker om. En dag är jag kanske vän även med de sidorna. Men älskar det du skrev om att ta till sig återhämtningsdagarna helhjärtat. Baaaaam Vevve du är grym!!!

fb vattenfall

Och Vevves kommentar på min kommentar 🙂

Jag funderar över just det där ÄR, vår användning av språket som kopplar tillstånd till vår identitet
Jag är inte glad, jag har känslan glad
jag är inte fnittrig, jag beter mig fnittrig
jag är inte inspirerande, jag gör en inspirerande handling

vad jag är ett oföränderligt medvetande, allt annat är tillfälliga känslor som kommer och går
DU är grym (eller kanske du gör många grymma saker och skriver väldigt inspirerande ;)<3)

Så bra Vevve! Vi är inte vad vi gör, inte hur vi beter oss (som dessutom tolkas av någon annan) – utan något så mycket mer. Det spelar roll vad vi gör och hur vi beter oss – våra intentioner och ageranden är betydelsefulla, men vårt värde är okränkbart, och vi är så mycket mer än våra handlingar och personligheter. Exakt VAD vi är, har filosofer, teologer, naturvetenskapliga forskare etcetra försökt klura ut och känna in på olika sätt och nivåer i alla tider. Ingen har svaret. Skapade av Gud eller Big Bang (eller olika ord för samma sak), av ett syfte eller en slump? Är vi andliga varelser inuti kroppar, eller är kropp-själ-ande sammankopplat likt ingredienser i en kaka inte längre kan urskiljas vad som är vad? Who knows.

Vi människor är kropp-själ-ande, tänker jag, där kropp och själ är något tillfälligt och anden är vi något större och sammankopplat med något högre. Vad eller hur behöver jag inte veta (även om jag gärna vill).  Dessa tre samverkar och påverkar varandra. Själsliga sår kan ge fysiska symptom och vice versa, andliga behöv kan påverka kropp och själ. Ibland är det svårt att avgöra vad som är vad. När allt är i förening mår vi som bäst. Meditation och yoga är bara två av sätten att nå dit. Bön, naturvandringar, samtal, läsning – allt som kommer in i kärnan i det äkta ursprunget och skapar något levande inom oss, hjälper oss att (försöka) urskilja vad som är vad.

Kan vi då sikta i att försöka bete oss bra, vi är ju inte vad vi gör och vi är värdefulla oavsett? Vi VILL göra gott när vi känner att vi alla hänger ihop. Vi gör inte det vi gör för att duga, utan för att det känns rätt, som ett grundläggande andligt behov. Sen kan man som människa göra massa misstag, men detta grundläggande behov av att göra något meningsfullt och vara i kontakt med något högre än sig själv, tror jag att alla har på en andlig nivå, på samma sätt som vi har fysiska behov av mat, aktivitet, vila etc, och själsliga behov av samhörighet, trygghet och frihet.

fb blogg fin

Våra handlingar visar hur vi väljer att leva som människor, är uttryck för våra värderingar. Men ingen kan nå upp till “perfekta mått”, vi är människor, åter igen. Intentionen, syftet, varföret, är viktigast i vad vi gör och hur vi beter oss – lik väl som insikten om våra brister och självomtanke när vi inte klarar av att nå upp till dem vi vill vara. Ibland leder inte handlingen dit vi vill trots att vi gör vårt bästa, men när vi har syftet klart, gör vi så gott vi kan. Ibland orkar vi inte. Men, vi är inte vårat görande. Vårt värde ligger inte i görandet. Vi har inte misslyckats för att vi snäser eller glömmer saker (hur orkar föräldrar med vardagen när jag knappt står ut några nätters dålig sömn?), gör ett dåligt jobb, inte klarar av att följa mat- eller träningsschema, inte städat fint, inte klarat av att lyssna tålmodigt, engagera oss mer ideellt eller vad vi nu försöker nå upp till.

Vi  människor, tror jag, är innerst inne medvetande, själ och kropp som vill göra gott. Men vilja är inte lika med att lyckas. Långt ifrån. Vi får fortsätta i alla fall, och inspirera varandra precis som de vi är.

Och att göra gott är även alla dessa återhämtningsdagar, och accepterandet att vi inte alltid orkar, kan eller förmår att följa våra värderingar, hålla modet uppe eller vad det nu kan vara. Vi är värdefulla ändå. Vi är obegränsat medvetande. Och vi är kropp och själ. Vi är helhet. Tänker jag.

Men vem har svaret på vem vi är egentligen, ett mysterium att meditera över, tillbe och förundras över. Så som jag under den senaste månaden har gjort över Nya Zeelands landskap. Ingen geografi- eller naturvetenskapslektion i världen kan ta bort mysteriet att världen är formad så här. Bergen är berg. Sjöarna är sjöar. Solnedgångar är solnedgångar. Men ändå, så mycket mer. Ett mysterium att hedra. Värdefullt precis för vad det är, precis som vi: Människor är människor. Men ändå, så mycket mer.

17039138_10158307611040346_3263154303171541314_o

Innan detta flummar ut allt för mycket i intet, det där med att skriva kortfattat får jag göra en annan dag,

Ha en fin dag där hemma

Kram

Elina

3 mars, 2017 | 2 KOMMENTARER!
Annons
Hälsa och hälsohetsNya ZeelandResa i YogaYogafilosofiska funderingar

Det finns ingen värdering i känslor

Hej!

Det tycks som att det finns en sorts värdering i Sverige för tillfället, att man ska vara konstant lycklig, annars är man misslyckad. Är man inte glad och tacksam har man brutit mot lyckodygden och syndat med att älta, fastna i oväsentligheter eller oroa sig vilket är dumt eftersom man ska carpe diem’a och leva i nuet och ta allt med ease and grace, det är fint och moraliskt högaktningsfullt:

“Var fridfull, lätt i sinnet, ta alla motgångar med ro, står över alla jobbiga känslor. Är du icke ett andligt heligt levande väsen långt över mänskliga verkligheten för de flesta av oss – som innebär känslor av alla dess slag – ja då har du inte tänkt tillräckligt mycket positivt, inte visualiserat nog, inte mediterat tillräckligt eller kommit högre på den mentala träningstrappan. Men döm inte, det är inte yogiskt eller mindfulnessigt, bara fortsätt din praktik”. Observera karikatyrbilden jag målar upp i det påhittade citatet. Observera att jag gillar alla mindfulnessprinciper och yogans vägledning, men jag gillar inte när råden blir självändamål och mänskligheten glöms bort.

Alla dessa rekommendationer, verktyg, coachningsmetoder, terapier vill troligtvis bara få oss att må bättre, och de har ofta så många poänger – MEN, ibland är det inte metoder vi behöver och vi måste inte fixas till hela tiden. Ibland får allt tillfixande i alla fall mig att känna mig otillräcklig, dålig, och vilja sparka bakut.

Som när jag känner att livet känns meningslöst, eller inte tycker om mig själv. Så är det dessutom mitt eget fel för att “man skapar sig själv, sin egen framtid, du blir vad du tänker, ansvaret för hela ditt liv är ditt”. JA, mycket av det är sant. Men vad hände med arv, miljö och att livet är lite mer komplext i verkligheten än filosofin i teorin? Vad hände med vetskapen om att livet är så mycket mer än frid och lätthet?

Att säga att man ska tänka lite positivt när livet känns lika gott som ett mögligt bananskal (bildligt talat) för man är allmänt nere – är som att man skulle äta det där mögliga bananskalet (bokstavligt talat) och någon säger åt en att “Tyck att det är gott, kom igen, bara du tror på det tillräckligt mycket går det, tänk det och det blir sant”. Så tycker man att det smakar mögligt bananskal och får skit för det. Ruttet!

Och ibland är det lika trevligt att vara i sin egen kropp och själ som att tvingas umgås med någon i ens omgivning man verkligen inte tycker om.

Kan det inte vara så att det är fullt normalt och friskt att ibland vara nere, arg, ledsen, orolig? Varför ska lycklig och glad vara det enda rätta? Något kanske är fel, och min kropp, själ och ande talar klarspråk? Som vi behöver lyssna till. Inte förneka. Inte sjukligförklara. Utan se och acceptera – så här är det.

fb yoga 3

Man kanske är själsligt trött, så överstimulerad eller överarbetad eller mentalt kollapsad att livet känns ruttet och tomt, då behöver man vila från inputs, inte en ytterligare visualisering. Eller tagga ned i förväntningarna på sig själv och livet, inte försöka finnas till hundra procent på jobb, i alla diverse relationer, och med sin hälsosamma livsstil som kanske tar mycket tid, och hjälpa sjuk släkting, engagera sig ideellt och gå i terapi. Eller jobba med något som går emot ens värderingar, leva på ett sätt man inte vill, lägga sin tid på fel saker eller undantrycka sina känslor, inte tala ut, ha olösta konflikter, inte följa sina behov etcetra.

Det vill säga – det kan finnas en orsak – existentiell, mental, fysisk, vad det än är tillfälligt eller livsstilsmässigt, som gör att du känner som du känner. Och du är fortfarande helt okej, totalt frisk och fullständigt värdefull trots att du inte är hyperlycklig.

Mindfulness och yoga hjälper oss att uppleva stillhet även i svåra situationer. Ett öga i stormen. Men vi är inte alltid i den här oasen, vi kan öva oss – men vi kan också få känna hur det stormar och veta att vi är ändå på väg. Åter: Det är fullt normalt – att vi känner innebär ju att vi lever, att vi inte är maskiner.

Jag har skrivit om detta temat flera gånger förr, men det är värt att återkomma till. Yoga och meditation är vägar att gå på, det betyder inte att vi är framme i någon sorts övermänsklig perfekthet vad nu det skulle innebära. Vi är inte hundra procent transparenta inför oss själva, medvetna om allt, tillåter alla känslor och kan klokt navigera oss igenom allt som sker med den absolut bäst tänkbara metoden. Vi säger inte allt rätt, gör inte allt rätt, har inte alltid rätt. Vi är inte Buddha. Inte Jesus. Vi följer inte psykologiböckerna på eller lyckoforskningsformlerna på hur man bäst lever sitt liv i hälsa, välmående, framgång, bliss, lycka, glädje. Inte ens de som skriver de böckerna eller kommit på formlerna tror jag lever i en konstant känsla av enhet med alltet och dundermeingsfullhet och inre frid. Eller vad vet jag. Dessa människor kanske finns och har funnits, men jag tror att det vanligaste är att de olika religioner, filosofier och terpier som talar om ett gott sätt att leva och hur vi kan må bra, är som vägmärken som vi navigerar mot, och förespråkarna vandrar de med. Jag yogar – men jag är knappast konstant förenad kropp-själ-ande. Jag utövar mindfulness, men jag är långt långt långt ifrån konstant mindfulnessigt harmonisk.

Det vill säga vi kan ständigt gå åt de håll vägvisarna pekar, följa värderingarna, men vi är inte klara. Det är lite som med demokrati – det är något ett land kan ha, men måste fortsätta jobba på och upprätthålla, förbättra och ompröva hela tiden. Som en god relation, den finns inte bara där, man skapar den hela tiden. Och medan vi vandrar åt det håll vi vill, så är vi fortfarande människor med allt vad det innebär. Alla känslor inombords är okej. Vi kan försöka hantera dem och oss själva på olika sätt, med alla de fina metoder som finns tillgängliga, men också tillåta oss att känna det som är utan att värdera.

Känslorna i sig är inte fina eller fula. Ingen värdering. Glad, ledsen, varm, kall, hungrig, mätt, arg, nöjd, vad som än är – det är. Hur vi agerar på det är en annan sak. Känslorna talar om något för oss. De är vägledare. Så känn dig inte misslyckad för att du känner något du satt en fel-etikett på. Den är fullt normal.

fb yoga 4

I´m only human. Det hoppas jag verkligen att jag visar massa gånger tidigare. Men jag får ibland höra att mina inlägg är kloka, några av de jag delar. Och jag kan nästan bli rädd att jag målar upp mig som om jag skulle vara vis. Det är verkligen inte sanningen.

Jag lever med frågor och ovisshet, ångest och nedstämdhet, glädje och frid, följer värderingar och går igenom många misslyckanden, känner att livet är spännnande, fantastiskt, älskar mitt jobb, mina vänner och är glad över att jag valt de vägar jag valt, och har enorma självtvivel och tycker inte om den människa jag är och kropp jag bor i. Jag är i tacksamhet och uppfylls av något högre, och jag hatar meditationen. Alltihop. Livet. Livet är allt.

Förr trodde jag att jag skulle komma till någon sorts konstant bliss. Någon tacksamhet, frid, harmoni, tillhörighet, att stå över mina tankar och känslor, att liksom bli “klar”. Men ju mer jag vandrar på en inre resa eller vad jag nu pysslat med sedan 12årsåldern, när jag började intressera mig för religoion, filosofi och psykologi, och började skriva dagbok och läsa mycket om dessa ämen, det är att jag blir allt mer mänsklig ju längre jag kommer.

Jag inser att jag blir mer medveten och tydlig, men knappast av med de känslor jag inte vill ha eller fri från min mänsklighet. Dämpar ångesten med något att äta, säger något jag inte ville, surfar in på facebook i stället för att ta tag i jobbigt samtal, vad som heslt – bli medveten och du lär känna dig själv. Och – var snäll mot dig när du inte orkar, det är jobbigt att möta sig själv ibland, och man kan behöva vila från inre arbete, som jag har tjatat om så mycket.

Inte sluta inre arbete, men ibland slå på en film eller dra på ett träningspass för att komma ifrån grubblerier – det tror jag är en mycket sund del av processen, att inte fastna i något för länge, utan att låta var sak ha sin tid. Få utlopp för kroppsliga behöv i rörelse, min hjärna funkar bättre när jag regelbundet kan röra på mig. Inte förneka det och tänka att man ska stå över sina kroppsliga behov, det är som att inte gå på toa när man är kissnödig för att man ska vara andlig och stå över sådant. Det är det som är. Gör något åt det som går. Och gå vidare.

Du är människa, omfatta hela dig. Även om det är att vara pissnödig, bitter och arg för tillfället. Om det går, se till att någon inte står i vägen bara 😉 Om det ändå är någon där, vem tusan har inte varit pissnödig, bitter och arg – vi är fullständigt älskvärda ändå.

fb yoga ett

Ta hand om dig, må gott! (eller må vad tusan du mår!) 😉

/Elina

 

22 februari, 2017 | 4 KOMMENTARER!

Populärt från Yogaworld.se

Nya ZeelandResa i YogaYogafilosofiska funderingar

Don´t let anyone define who you are

A little pepp talk to anyone who needs it, maybe a teenager out there listening to the old and experienced Elina 😉
Don’t let other people define who or what you are. Never.
For example: I get a bit surprised about how many people (that are not teenagers anymore) it is out in this world, that tell others what is fun or boring to do, and by some reason they seem to think that what you do, is who you are. “You are boring” they can say, because you don´t drink alcohol at night time on a pub with them. In fact, you only have different opinions about what is a fun way of spending your evening and night. And, important Life lesson nr 2: You don’t have to be (or have) fun all the time.
If someone do not like to drink my favourite cup of tea and have deep conversations about life – or hiking with a bottle of water, going to a yoga festival and dancing totally sober, I don´t tell them they are boring – we´re just different, and I find someone else to share my moments with. What people find is fun is as individual as what we like to eat or what kind of music we like to listen to.
So – if someone says you are boring because you prefer to do something else than drinking things your body do not want and being up all night screaming things that makes us others not being able to sleep – that is up to them. If you prefer other things, that is up to you.
I can not understand why people travel the whole world to drink a hell of a lot of alcohol at night time, instead of experiencing the wonderful environment with energy at day time. But I will not judge, everyone make their own decisions, and have their own opinions. We’re different.
You don´t have to follow a norm, and you can find friends that prefer just the things you like to do, and you can spend time alone if you like that. People have told me I´m boring because I never drink more than a glas or two, or because I was studying hard (and liked it!). I did not care. I still do not care. I´m happy for my decisions. I have had so much great moments. None of them is from being drunk.
But I get sad hearing people that think they have to follow what other people say is the right “fun” way, even though they do not want it. No one ever define who or what you are. Do what you like, and if people judge, let them do so. You don´t have to listen. You don´t have to convince them that someting other is better. You can just keep on doing what you like. And let them do what they like.
Have a good day!
Elina
17 februari, 2017 | 6 KOMMENTARER!
Nya ZeelandResa i YogaYogafilosofiska funderingar

Lärdomar av yogautmaningar

Utmaningar i yoga är inte till för att visa att “vad dålig jag är, jag måste ändra på mig, jag är fel, varför kan jag inte, vad svag/stel/korkad jag är” eller för att man skulle vara en bättre yogi eller människa för att man kan klara en avancerad position. Den mest avancerade positionen är nog för övrigt för många att sitta i meditation. Stilla sinnet och inte sträva, förändra, förbättra, vara på väg, utan vara i det som är, medvetet närvarande. Yoga är som bekant “att förena” – att vara här med kropp och själ. För att synka viljorna. Kroppen kan vilja en sak och hjärnan en – kan vi lära oss att göra det bästa för oss som helhet? Yogautmaningar är därmed som vilken utmaning som helst i livet – ett sätt att lära känna oss själva på, och hur kan hantera med- och motgångar.

Utmaningar kan hjälpa oss in i närvaro, att lura hjärnan att vara fullständigt koncentrerad på det vi gör, och att upptäcka vad som händer inuti oss när vi testas. En yogautmaning kan givetvis vara t.e.x att klara en balans- eller styrkeposition, det kan vara motivatorn, och roligt. Men ännu viktigare för mig, är att dra lärdom av vägen dit. Och se – vilka förhållningssätt är gynnande för mig, och vilka är det inte?

Vilka tankar gör att jag mår bra, vilka gör der inte? Hur vill jag bete mig mot mig själv när jag inte ännu kan det jag vill, eller är så som jag önskar att jag skulle vara? Självmedkänsla i utmaningar är inte att ge upp sina mål – det är att veta varför jag vill nå målet, och att vara vänlig och medkännande på vägen dit. Så som jag skulle ha varit mot min bästa vän.

Jag har under Wanderlust festival testat slackline yoga (yoga på en lina – eller snarare “hur många gånger kan man ramla på en timme”-undersökning) och SUP-yoga. I det sistnämnda var det intressant att se hur de vanliga positionerna som nedåtgående hund och krigarna genast blev en utmaning. Jag behövde vara 100% närvarande hela tiden. Och reflektera kring nya upplevelser och svårigheter. Jag är så glad över att jag har övat mycket på att just att bli medveten om hur jag så snabbt kan börja tänka mycket negativt om mig själv – och att jag faktiskt ändrat inställning i många fall, till mer tillåtande, lustfyllt och vänligt. De gamla hårda orden och känslorna kan komma fram än, men jag har verktyg att hantera dem i dag. Detta är min största vinst – miljarder gånger bättre än att kunna hjula på en lina eller bli en SUP-yogimaster (även om det vore skoj).

Hur förhåller vi oss till utmaningar – kastar vi oss in i dem eller ger upp direkt? Varför vill vi in i utmaningen (eller struntar i det utan att kanske ens försöka fast vi vill), och vad tänker och känner vi längs vägen?

Det är det som medveten närvaro kan lära oss. Hur vi fungerar, varför och hur vi vill förhålla oss till oss själva och det vi gör – det är ett val. Vi kan välja förhållningssätt – och öva på det sättet att tänka och agera. Till slut blir det vår nya vana. Vi kan i utmaningarna skapa gynnsamma sätt att kommunicera med oss själva – både när vi väljer att fortsätta, och när vi tycker att vi har testat och att utmaningen inte var för oss. Medvetet närvarande kan vi välja vad vi vill fokusera på, när, hur och varför. Och förhoppningsvis bli mer självmedkännande, vänliga och ansvarsfulla över våra egna mål och vägar att ta oss dit.

Må gott

Elina

 

5 februari, 2017 | 3 KOMMENTARER!
1 2
Annons