BLOGGMENY
YOGA WORLD

Yogafilosofiska funderingar

Yogafilosofiska funderingar

Yoga på sitt eget vis

Hej!

I går kom en sammanfattning från volontärandet på Bali. Så mycket observationer, erfarenheter, intryck, vackra platser, tankesnurr, glädje, grubbel och fina möten.

Jag tycker om att “vara en fluga på väggen” i världen på journalistspråk (observera och lära) som ta aktiv del i det som händer – samtala, upptäcka, mig på utflykter, vandra omkring och bara titta, äta ny typ av mat, lära mig om kulturer – och om mig själv. Jag vill så gärna dela med mig av sådant jag ser men vill å andra sidan inte måla upp en bild med bara fina bilder från vackra länder långt borta, när de flesta jag känner ju är hemma- ger det då något att se bilder och text härifrån. Jag tänker att jag skriver det som händer och så får man ta vad man vill utifrån det. Det är väl lite själva kärnan i bloggen som forum gissar jag, att kunna dela med sig av livet.

Så nu till det jag nämnde i föregående inlägg. Funderingarna kring yogafilosofi, mig själv och livet. Ni hör; inte då små ämnen. När hjärnan väl började snurra var det svårt att stoppa eftersom jag fick ett sorts känslotillstånd som stannade i kroppen.

Detta inlägg handlar alltså om MIG, om mina tankar och ingenting om volontärarbetet. Bara att jag hade tid för att läsa, samtala, möta olika människor och miljöer med yoga, tex var in till Ubud flera gånger. Och mina egna tankar sedan förr. 

Vad behöver jag tro på och göra och hur bör jag leva för att få kalla mig yogalärare (ett ord jag har svårt att säga om mig själv, jag håller pass och tror på mycket i filosofin men ser mer avslappnat på min roll än att jag ska vara en LÄRARE, det känns så stort). Grubblade en hel del igen kring karma, upplysning, reinkarnation med mera, och återkom som förra gången jag grubblade kring detta att jag måste ingenting! Det finns inte bara ett sätt att se på yoga och filosofin, jag kan leva på mitt vis och försöka leva ett så gott liv jag kan mot mig och andra.

Jag kan skapa ett rum att andas ihop och göra asanas och prata kring mindfulness och ayurvediska principer och delar av yogafilosofin, utan att tro på allt och framför allt – utan att ha några definitiva svar om livet, vem vi är innerst inne, varför vi befinner oss i världen eller vad syftet med hela kalabalunsen är.

Yoga har olika grenar och har förändrats under årens lopp. Ingen vet den definitiva början i yogahistorien och det är helt okej att yoga för sin egen anledning i dag. Det enda jag känner att jag vill vara på det klara med som lärare eller när jag skriver i bloggen, är att vara tydlig med vad som är yogafilosofi och vad som är egna tankar. Jag hoppas att jag gör detta tydligt men kan nog bli bättre! 

Har läst ännu mer för att klara ut än mer vad jag står för på nytt, samtalat med folk och alltså står jag för att det är okej att yoga av sin egen anledning, men inte komma med villfarelser som instruktör.

Hur man egentligen bör följa Patanjalis 8 limbs som yogi – fast det viktiga är väl hur JAG vill och vad jag mår bra av och tror på – och mina värderingar i hur jag vill vara en god medmänniska etc. Det är inte alltid solklart, att flyga så mycket som jag gör är knappast bra för klimatet men resorna har andra goda effekter, jag har långt mycket mer kläder än jag behöver men blir också glad av vackra kläder och har sjalarna utlånade till mamma ofta, så hon blir glad ;), bor ensam på 52 kvm vilket ju kan vara mer än en människa behöver men också skapar rum för vänner att sova över och stora middagar med många gäster (som jag iofs har sällan och 4-5 pers gick även när jag bodde på 19 kvm), är inte vegan eller ens vegetarian men tänker att om djurhållningen är ok är det ok etc etc.

Ibland hittar jag alltså en värdering som stämmer, ibland är det bara för min egen skull och för mycket att tänka på för att leva duktigt vad nu det är. Då skulle jag behöva flytta ut i en koja utan el och med mulltoa och aldrig komma i kontakt med folk för det kommer alltid ske mänskliga brister här i livet. Yogan för mig är ett sätt att stå ut med att vara jag, bristfällig människa i detta livet. Att slappna av, ta hand om mig, stilla sinnet och öka medvetenheten om mig och mina val och hur jag relaterar till andra.

Jag vill inte heller förmedla att någon måste vara perfekt vad nu det är, utan att det finns vägledning att ta inspiration från och lyssna till sina värderingar. Och att det är helt okej att vara du! Göra dina val! Gå din väg. Få göra saker för dig. Ni hör, jag har en dubbelhet i mig, en som försöker göra alla “rätt” och bannar mig för alla “fel” och en som tillåter mig att vara precis den jag är och leva så gott jag kan. Precis som alla andra.

Också tänkt kring hur jag vill vara en del i att förmedla bilden av yoga etc. För er som läst vad jag skrivit om det temat förr, så vet ni att jag inte vill att yogis ska verka vara bara smala akrobater som alltid är jättelyckliga och tacksamma och kan stå över sina känslor i full acceptans – eller att man måste tro på något särskilt vis.

Du är lika okej med eller utan hälsa eller ohälsa, yogan kan vara en hjälp men du ska inte behöva ha dåligt samvete eller att yogan blir dogmatisk om du inte vill leva på det viset. Patanjalis/Ashtanhans 8 limbs och mindfulness och ayurvedafilosofin har mängder av goda rättesnören för att må bra, leva ett holistiskt hållbart liv och göra gott för andra och planeten. Ta det som funkar för just dig just nu. Är det något du känner dig dragen till och vill testa, våga vara uthållig och fortsätt med tålamod. Gör det för att du tror på det!

Vill man gå all in och söka upplysning kan man göra det, jag tänker inte att jag vill komma ifrån jordelivet utan vill uppleva, leva, möta människor, åka karuseller, njuta av mat, musik och vackra platser. Yogan är ett sätt för mig att balansera mig och lyssna mer på min intuition, lära känna mig själv bättre, ta mer medvetna val och kunna leva och uppleva mer helhjärtat. Jag lär mig vilka hinder jag vill våga möta och överbrygga och vilka fajter jag inte vill ta, vad jag vill gå in i och avstå, acceptera, förändra eller gå ifrån. Men det är mitt sätt och inte något jag menar är allas väg i och med yoga. Där i är skillnaden mellan bloggen (egna erfarenheter och tankar) och att läsa yogahistoria eller lära sig på djupet vad den fina filosofin står för.

Hur som helst, jag kommer inte med svar på livets mysterier och jag tror inte på en enda rätta väg utan många olika vägar att leva sitt liv och finna det man söker; kanske glädje, frid, fina relationer, självkännedom eller ett gott samhälle. Yoga är en av verktygen på min väg. Jag kan bara dela något jag har passion för och mår bra av och låta folk uppleva själva.

Ha en fin dag!

Kram

Elina

 

 

20 november, 2017 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Annons
Yogafilosofiska funderingar

Jag vill bli en vis tant med silvrigt hår

I förra inlägget outade jag en av mina kaosiga sidor för att visa på att så är jag också. Ångestfylld. Gör fel, tvivlar, skäms, tyngd. Ja, det är ju inget nytt, det har jag skrivit om förr. Men jag brukar välja att oftast slipa på formuleringarna så jag tänker att texten ska ge er som läsare något. Och mitt i kaoset ger det kanske inget mer än kaos. Jag ville ändå visa hur set låter mitt i ångesten, om någon känner igen sig. Och kanske för att den här känslan av att vara en bluff som snart ska bli påkommen kan minska. This is me.

Jag kan skriva ord som låter fina, och jag säger dem till mig själv också, men om och om igen kommet självtvivlet, ångesten och alla gamla mönster som är så jäkla svåra att bryta. En självbild som inte är så fin. Men jag jobbar på det. Och skrivandet är en del. Orden jag säger är inte falska, när jag pratar om självmedkänsla och att tillåta alla sina känslor, det är bara så att jag faller så ofta att jag måste påminna mig om och om igen.

Så här kan det låta om jag skriver till mig själv – eller dig:

Jag vill bli en vis tant med silvrigt hår som sådana som jag kommer och lättar sitt hjärta inför i stort som smått. Som lyssnar med hjärta sinne och själ. Som närvarande finns där. Säger nåt vist. Kanske att du är okej, jag har också… (tvivlat, gjort misstag, det har vi alla. Känt skam och förebrått mig själv för mina fel och brister, klantskap och haft svårt att förlåta mig själv för att jag är jag. Lärt och gått vidare, sagt förlåt till andra, gottgöra om man kan, se vad man kan göra för att inte hamna i samma sits igen. Och förlåta sig själv. Jag har också sörjt, varit rädd eller vad det nu är som tynger hjärtat).

Hur du kommer vidare från tyngden? Jag är inte silverhårig än. Men jag vet redan nu att prata med kloka människor, lätta sitt hjärta är en del. Och komma ihåg att ens värde är djupare än enskilda misstag även om det är svårt att känna ibland.
Att livet medför dilemman, förluster och vägskäl för alla.

Du är så mycket mer än dina sprickor.
Ja visst, jag ser på dig med lika mycket kärlek fortfarande.

Lämna bördorna en stund. Till Gud, eller nånting annat högre. Finns farfar är där uppe säger du? Han kan bära dem ett tag, det gör inte ont. Han har hela perspektivet och vet att du försöker så gott du kan och hur livet funkar. Det blir fel ibland men du är inte fel.
Kom och ta en kopp te nu.

Ser du de olika nyanserna i brasan, visst är det fascinerande hur naturen aldrig slutar fascinera i att vara natur?
Ja, katten är en kelig en, klappa på du så blir hon glad.
Känns det bättre? Lite. Det är ingen brådska. Du får känna hur du vill här inne. Vad behöver du just nu?

Nej du behöver inte veta. Sitt kvar så länge du vill. Jag kanske somnar, väck mig om du behöver något. Man sover så gott framför brasan, tycker jag.
Oroa dig inte nu.
Du är älskad.
Allt kommer att bli bra.

3 november, 2017 | 2 KOMMENTARER!

Populärt från Yogaworld.se

Yogafilosofiska funderingar

Glädje är inte det enda som räknas!

Får vara grå

Jag förstår att hälso/yoga/livsstils-inspiration ofta fokuserar på det glada, ljusa, fina:

“Titta så här kan du göra för att komma hit där jag är i dag” “så här blir du lycklig” “Så här tänker du positivt” eftersom vi ju gärna vill känna uppåtkänslor, förbättras, nå mål, vara nöjda med oss och kanske få uppskattning utifrån. Men det kan indirekt bli “du är och känner fel nu och det är ditt eget fel”.

Det kan så lätt bli en ensidig bild av att tex en lyckad yogi ska vara ung med långt blont hår som står på händer på en strand i solnedgången eller som ler ett stort bländande leende och skriver att livet är forever bliss. Det verkar härligt! Men – hur verkligt är det, och är det något vi ska ha som mall eller mål? Även om du bor vid en strand och böjer dig ut och in och ler är ju livet där i sina färg-och gråskalor. Du behöver inget fancy ställe (stökigt vardagsrum går bra!), och du behöver inte förändras! Du är okej just nu.

Vill du ändra något för att må bättre, för att du fastnar i negativa tankemönster eller beteenden (eller gör någon illa! – dig eller någon annan), våga något du vill eller du tycker att det är roligt och meningsfullt med mål och utveckling, absolut – det finns en uppsjö av hjälp, metoder och klokskap. Men kom ihåg att du inte är fel nu. Att dina känslor inte är fel. Och att du inte ska bli någon annan eller ska förtränga massa känslor för att någon har hittat på att glädje är den enda rätta känslan.

Sträva efter vad du vill och känner är meningsfullt, i stället för att jaga en känsla. Är det grått inombords, eller någon annan nyans som inte är solskensljus: du är inte dina känslor.

Det är okej att känna alla känslor och tillstånd! Sorg, ilska, saknad, vemod, förälskelse, avund, lätthet, tyngd, pigghet, trötthet, tvivel, självförtroende, sprudlandehet och motstånd, och glädje. Tankar och sidor i dig du inte är stolt över/gillar, och som du tycker om.

Du är mänsklig. Det innebär mångsidighet, föränderlighet, upp och ned, hit och dit. Är perfekt och fläckfri målet kommer vi aldrig fram. Det kan vara läskigt att se att du får vara precis där du är. Att du inte först måste ändras för att duga. Att våga vara närvarade “trots” allt.

16 oktober, 2017 | 2 KOMMENTARER!
Prova på-pass och Meningsfulla mötenYogafilosofiska funderingar

Björn och Navid – vikten av närvarande möten

Lördag em: Efter långfrulle, promenad med svampplock, en lunch och massa prat – tar slappstund i soffan. Jag behöver och vill lyssna klart avsnitt av #björnochnavid inför intervju ( #yoga world)* så jag och Rebecka lyssnade på avsnittet om sorg. Och det är så fint!

Jag tycker mig vara en person som inte är rädd för känslor. Som kan se att känslor är naturliga och fyller funktioner. Känslan säger en något och först vi mött den kan den släppa taget. Lägger vi locket på och förnekar (“tänka positivt”) kommer den upp på annat vis senare. Förstärker vi med ältande tankeloopar kan vi gå från känsla till fastna i huvudsnurr (rätt lätt gjort när hjärnan är en felsökare!) Konsten är att vara närvarande; det är okej vad än som finns i min kropp, får vara där! Sedan kan jag välja hur jag ska agera och förhålla mig till det som är, till viss del; jag är också mänsklig, och känslor är en del av det!

Därför blev jag förvånad och (själv-dömande…) när jag fick en liten bebis i famnen som började gny och hörde mig säga: “nej börja inte gråta för då vet jag inte vad jag ska göra”. Känslor kan vara upprörande för oss och andra. Var lär vi oss att hantera dem? Familjen, jo, men det vore fint med fler arenor att se på sina känslor. Det är så mycket oskrivna regler kring hur man ska bete sig, och det är väl bra att funka socialt, men om man aldrig släpper garden och tillåter somliga känslor få rum, för att man ska “tänka positivt”, “välja glädje”, var får vi då utlopp för våra resterande spektran av vår mänsklighet? Björn och Navid erbjuder ett sånt forum. De behövs! Tack för det 💛

*Förväntansfull och lite nervös (blir sällan nervös inför intervjuer men nu är jag det). Jag verkligen uppskattar dessa båda kloka männen. Och älskar podden! Underbart med en arena för existentiella samtal, att det är två män som vågar ta i frågorna, med en närvaro av tillåtande, öppen, stark-sårbarhet. De förmedlar att det är okej att “provprata”, tycka olika, ha synsättet “jag kan ha fel”, att det är viktigt att få vara i alla sina känslor och ha någon/några att vara hela sig med (valda med omsorg) Möten på djupet är så viktigt för dem, och många av oss.
Ser fram emot mötet med dem med tacksamhet!

Yogafilosofiska funderingar

Ångesten av att vara lycklig

God morgon!

Det här inlägget skrev jag i fredags men har väntat med att publicera för att se om det känns bra att göra så. Undrat om jag vill vara så öppen. Visa mina svagheter, igen. Men jag gör det i alla fall. För jag tror att det finns många som kan känna igen sig.

Jag är nämligen ångestfylld av lycka. Eller nej rädslan, sårbarheten, sorgen, biverkningarna av ett litet korn av lycka – och att ha uttryckt glädje. Det är som att jag tror att något hemskt snart ska ske; och då blir att uppfyllas av glädje utsatt, “snart rycks det vackra ifrån mig – jag blir ensam, bortgjord eller inser att jag inte var värd det fina, att jag är fel”.

Om sådant här säger psykologin att det är s.k scheman man har med sig, inte sällan från barndomen. Men det kan vara genetiskt eller trauma eller olika händelser i livet också, som skapat olika sätt att automatiskt hantera vissa situationer och livet i stort på. Oavsett. Man kan lära sig att förhålla sig på ett annat vis. Bryta mönster, ändra tankar.

Men jag vet ju, att jag har melankolin i mig. Att livet kommer gå upp och ned. Det är ingen diagnos, utan bara som jag är i alla fall just nu. Och jag vet ju, att somliga sår sitter djupt. Och det finns steg kvar att ta, steg som kräver tålamod och är en process.

Jag har jobbat en massa med inre arbete men kroppslig panik kan fortfarande överväldiga. Jag jobbar med tankarna och känslorna. Men det krigar ändå inuti. Skammen i det, att brottas med samma känslor. Det blir inte direkt bättre av att slå på mig för att jag inte kan ta mig upp eller ens få vila, det är bara kokande ångest emellanåt, triggat av olika händelser. Och vips så var de delar jag var glad över dolda under isen. De motigare sidorna tog över och jag sänktes/sänkte mig själv fast i en känsla av att inte klara av att leva ovanför ytan.

En del i det är att jag blev värre i min förkylning och tvingades vila efter intensiva månader. Ja, det låter kanske svagt, men: Även fast jag tar mig daglig reflektion, meditation och vila, är det mycket som fortfarande bearbetas och upplevelser att hantera. Jag kan känna mig fängslad i mig själv. Då behöver jag få uttrycka mig fysiskt, få ur ångesten ur kroppen för att orka komma även i mental balans, men i stället blev jag sänkt i trötthet och förkylning och tankar och känslor tog över mig. Och så ska man vara självständig ändra tankar, “välja glädje”, kunna ha stillheten inombords och yoga litegrann enligt självhjälparna. Jag är inte där. Jag vill bli omfamnad. “Ta ansvar för sitt liv. Vilja ha en kram. Bete sig vuxet. Inte orka själv hela tiden”. Känslor som tycks vara etsade i mitt nervsystem blir så starka och jag är för liten själv.

Starkskör. Vilängtan. Själslig växtvärk och uttröttning. Stärkt glad och nyfiken på livet. Faller i tomt hål.

Jag tror inte på att allt handlar om en själv. Jag tror att vi behöver gemenskap och tillhörighet. Att finna känslan av trygghet inuti mig och behovet av andras närhet är lika sant båda två. Jag hade aldrig klarat att se ljust på livet utan mina närmaste. Jag behöver dem mer. Det är som att i lyckokänslorna av att vara hemma i vissa delar, blir andra delar i livet mer påtagliga. I mötet av vissa rädslor blir andra närmare. I möjligheter skapas sårbarheter och gamla mönster.

Jag är intellektuellt medveten om en hel del efter massa år av terapi, psykologilitterstur och kroppsterspi. Men det är de senare åren jag mött mer och mer helhjärtat, inte bara i hjärnan. Det tar på krafterna att möta.

För att få gå in på lyckan, den som kändes före jag började grubbla och bli dunderförkyld och att även glädjen blivit till moll:

I tisdags hade jag en jätteintressant intervju till en av lokaltidningarna jag jobbar för, höll yogapass och i går var det en till riktigt intresssant intervju till samma tidning.

På yogan har jag börjat känna mig allt mer trygg. Fortfarande finns en himla massa självkritik som pulserar i hjärnan och sätter krokben för grädjen, men jag får också ut så mycket av mötena och stämningen i rummet. Det är så stort att uppleva värmen!

Intervjuerna ger så mycket. Efter gårdagens intervju i går skrev jag följande instagraminlägg:

Så slog det mig hårt och allt tvivel försvann. Jag är precis där jag drömt om att få vara. Jag älskar det här.
Alla möten som ger så mycket. Allt jag får lära mig, meningsfullheten i att sprida ämnen och berättelser. Tacksamhetsglädjeenergin det ger.

Ändå ägnar jag långt mycket mer tid åt oro inför framtiden och om det ska duga det jag gör, prestationsångest, döma mig själv, undra om jag sagt/gjort något fel, skämmas över snedsteg. Tänker på de pusselbitar som saknas, projekt att genomföra, hur jag vill bli bättre och tryggare.

Men så satt jag där i ett industriområde i Enköping. Temat för dagen var medarbetarskap, så himla intressant om kommunikation och hållbarhet (spoil no more). Som så ofta fick jag ställa frågor och lyssna till intressanta svar och smittas av en annan människas engagemang. Vilken förmån!

Tacksamheten. I att ha valt det här osäkra, utmanande, jobbiga, fantastiska, utvecklande yrket som frilansjournalist med uppdrag i olika världar.
Det slog mig just då. Jag är framme. Inte i att vara färdig, klar, finito. Men framme i som på precis rätt väg just nu och varje dag, även de jobbiga.
#journalist #filansliv #inteklarmenframme #

jagärinteriktigtklokochdetärdetbästamedmig ☘?

Grubblet efter texten: Ånej tänk om jag verkar provocerande, “jaha kul för henne då”, vad ska de tänka; vem skriver jag för och hur uppfattas det, kunde jag inte hållit tyst!! Alla har inte tur att ha ett jobb de gillar. Ska de bli inspirerade eller är det en lyckofälla som sänker?

Får jag verkligen känna stunder av lycka?
Såklart.
Men det skaver.
Det drar igång viss sorg. Och rädsla. Och sårbarhet.

Som min älskade vän Rebecka säger – känsloblandningen är en del av det helhjärtade livet. Och jag vill leva helhjärtat! Inte ge mitt hela hjärta i allt, men det jag vill lägga mitt hjärta i, vill jag leva i!

Jag tror verkligen inte på konstant lycka eller jaga lyckan. Utan snarare på det här att vara på en väg som kan kännas meningsfull, en riktning. Inte veta om den är helt rätt. Men något lockar vidare. Något uppfyller en ibland. Så är det kamp och motigt också. Livet är ju i alla former. Jagar vi hundra procent glitterglädje eller djup harmoni blir vi nog besvikna. Livet för med sig alla aspekter.

Jag ville lyfta upp detta så det är många med mig som fokuserar mycket på mål – men stannar vi upp emellanåt också och njuter av att ha uppnått somligt som förut var mål? Kan vi njuta fastän vi inte är färdiga? Känna att det är bra nog fastän vi inte är i visionen? Kunna vilja framåt, men också vara här och nu.

Men det är såklart inte bara att jag skrev det här som skapade skavet inombords. Även själva känslan av att landa och njuta är farlig. Snart kommer de på dig, och som du ljuger du är ju knappast lycklig jämt! Du är minsann inte sån bra instruktör eller journalist! Och det där att något hemskt snart kan hända – det är till exempel en vulkan som riskerar att få utbrott när sim helst på Bali, som jag skulle åka till. Naturen visar så tydlit att vi inte kan skydda oss från förödelse, uppbyggnad, stabilitet och storm.

Jag har mött många mönster på sistone. Somliga händelser tar jag inte upp här och det viktiga är inte för er att veta min bakgrund utan att kunna kanske få stöd i att sötta ord på något i er. Men jag kan säga att det finns mönster och situationer jag möter som river upp och gör att jag möter livet på nytt, försöker våga landa i trygghet och tillit.

Jag har långt kvar innan jag är lycklig i själen (inte för att jag tror att det är något konstant, men i alla fall tryggare och gladare en majoritet av tiden). Jag brottas än med självkänslan och det får ta sin tid. Samtidigt är jag också ofta glad, nyfiken, tacksam. Det finns många sidor i en människa. Döm ingen, någonsin. Du vet inte vad som finns etsat i själen, nervsystemet, var det än ristats och av vilken anledning det än är. Vi gör så gott vi kan vill jag tro, med de förutsättningar vi har.

Det är inget lyxproblem att livet ibland känns mörkt och omöjligt, hur mycket jag än försöker “tänka positivt” eller få upp mig ur cementkänslan i kroppen och huvudet. Jag tror inte på att varken fastna eller skratta bort hela tiden. Vissa känslor är där tills de inte är där jag får acceptera det bara.

Vad som än känns. Det är okej och det förändras.
Ibland fastnar jag i tankarna och rör upp ett kaos som jag inte kan se klart i en stund. Men det är också okej. Jag gör så gott jag kan.

Kram
/Elina

4 oktober, 2017 | 6 KOMMENTARER!
1 2 28
Annons