Elina Sundström
Yoga World

Yogafilosofiska funderingar

Yogafilosofiska funderingar

Ångesten av att vara lycklig

God morgon!

Det här inlägget skrev jag i fredags men har väntat med att publicera för att se om det känns bra att göra så. Undrat om jag vill vara så öppen. Visa mina svagheter, igen. Men jag gör det i alla fall. För jag tror att det finns många som kan känna igen sig.

Jag är nämligen ångestfylld av lycka. Eller nej rädslan, sårbarheten, sorgen, biverkningarna av ett litet korn av lycka – och att ha uttryckt glädje. Det är som att jag tror att något hemskt snart ska ske; och då blir att uppfyllas av glädje utsatt, “snart rycks det vackra ifrån mig – jag blir ensam, bortgjord eller inser att jag inte var värd det fina, att jag är fel”.

Om sådant här säger psykologin att det är s.k scheman man har med sig, inte sällan från barndomen. Men det kan vara genetiskt eller trauma eller olika händelser i livet också, som skapat olika sätt att automatiskt hantera vissa situationer och livet i stort på. Oavsett. Man kan lära sig att förhålla sig på ett annat vis. Bryta mönster, ändra tankar.

Men jag vet ju, att jag har melankolin i mig. Att livet kommer gå upp och ned. Det är ingen diagnos, utan bara som jag är i alla fall just nu. Och jag vet ju, att somliga sår sitter djupt. Och det finns steg kvar att ta, steg som kräver tålamod och är en process.

Jag har jobbat en massa med inre arbete men kroppslig panik kan fortfarande överväldiga. Jag jobbar med tankarna och känslorna. Men det krigar ändå inuti. Skammen i det, att brottas med samma känslor. Det blir inte direkt bättre av att slå på mig för att jag inte kan ta mig upp eller ens få vila, det är bara kokande ångest emellanåt, triggat av olika händelser. Och vips så var de delar jag var glad över dolda under isen. De motigare sidorna tog över och jag sänktes/sänkte mig själv fast i en känsla av att inte klara av att leva ovanför ytan.

En del i det är att jag blev värre i min förkylning och tvingades vila efter intensiva månader. Ja, det låter kanske svagt, men: Även fast jag tar mig daglig reflektion, meditation och vila, är det mycket som fortfarande bearbetas och upplevelser att hantera. Jag kan känna mig fängslad i mig själv. Då behöver jag få uttrycka mig fysiskt, få ur ångesten ur kroppen för att orka komma även i mental balans, men i stället blev jag sänkt i trötthet och förkylning och tankar och känslor tog över mig. Och så ska man vara självständig ändra tankar, “välja glädje”, kunna ha stillheten inombords och yoga litegrann enligt självhjälparna. Jag är inte där. Jag vill bli omfamnad. “Ta ansvar för sitt liv. Vilja ha en kram. Bete sig vuxet. Inte orka själv hela tiden”. Känslor som tycks vara etsade i mitt nervsystem blir så starka och jag är för liten själv.

Starkskör. Vilängtan. Själslig växtvärk och uttröttning. Stärkt glad och nyfiken på livet. Faller i tomt hål.

Jag tror inte på att allt handlar om en själv. Jag tror att vi behöver gemenskap och tillhörighet. Att finna känslan av trygghet inuti mig och behovet av andras närhet är lika sant båda två. Jag hade aldrig klarat att se ljust på livet utan mina närmaste. Jag behöver dem mer. Det är som att i lyckokänslorna av att vara hemma i vissa delar, blir andra delar i livet mer påtagliga. I mötet av vissa rädslor blir andra närmare. I möjligheter skapas sårbarheter och gamla mönster.

Jag är intellektuellt medveten om en hel del efter massa år av terapi, psykologilitterstur och kroppsterspi. Men det är de senare åren jag mött mer och mer helhjärtat, inte bara i hjärnan. Det tar på krafterna att möta.

För att få gå in på lyckan, den som kändes före jag började grubbla och bli dunderförkyld och att även glädjen blivit till moll:

I tisdags hade jag en jätteintressant intervju till en av lokaltidningarna jag jobbar för, höll yogapass och i går var det en till riktigt intresssant intervju till samma tidning.

På yogan har jag börjat känna mig allt mer trygg. Fortfarande finns en himla massa självkritik som pulserar i hjärnan och sätter krokben för grädjen, men jag får också ut så mycket av mötena och stämningen i rummet. Det är så stort att uppleva värmen!

Intervjuerna ger så mycket. Efter gårdagens intervju i går skrev jag följande instagraminlägg:

Så slog det mig hårt och allt tvivel försvann. Jag är precis där jag drömt om att få vara. Jag älskar det här.
Alla möten som ger så mycket. Allt jag får lära mig, meningsfullheten i att sprida ämnen och berättelser. Tacksamhetsglädjeenergin det ger.

Ändå ägnar jag långt mycket mer tid åt oro inför framtiden och om det ska duga det jag gör, prestationsångest, döma mig själv, undra om jag sagt/gjort något fel, skämmas över snedsteg. Tänker på de pusselbitar som saknas, projekt att genomföra, hur jag vill bli bättre och tryggare.

Men så satt jag där i ett industriområde i Enköping. Temat för dagen var medarbetarskap, så himla intressant om kommunikation och hållbarhet (spoil no more). Som så ofta fick jag ställa frågor och lyssna till intressanta svar och smittas av en annan människas engagemang. Vilken förmån!

Tacksamheten. I att ha valt det här osäkra, utmanande, jobbiga, fantastiska, utvecklande yrket som frilansjournalist med uppdrag i olika världar.
Det slog mig just då. Jag är framme. Inte i att vara färdig, klar, finito. Men framme i som på precis rätt väg just nu och varje dag, även de jobbiga.
#journalist #filansliv #inteklarmenframme #

jagärinteriktigtklokochdetärdetbästamedmig ☘?

Grubblet efter texten: Ånej tänk om jag verkar provocerande, “jaha kul för henne då”, vad ska de tänka; vem skriver jag för och hur uppfattas det, kunde jag inte hållit tyst!! Alla har inte tur att ha ett jobb de gillar. Ska de bli inspirerade eller är det en lyckofälla som sänker?

Får jag verkligen känna stunder av lycka?
Såklart.
Men det skaver.
Det drar igång viss sorg. Och rädsla. Och sårbarhet.

Som min älskade vän Rebecka säger – känsloblandningen är en del av det helhjärtade livet. Och jag vill leva helhjärtat! Inte ge mitt hela hjärta i allt, men det jag vill lägga mitt hjärta i, vill jag leva i!

Jag tror verkligen inte på konstant lycka eller jaga lyckan. Utan snarare på det här att vara på en väg som kan kännas meningsfull, en riktning. Inte veta om den är helt rätt. Men något lockar vidare. Något uppfyller en ibland. Så är det kamp och motigt också. Livet är ju i alla former. Jagar vi hundra procent glitterglädje eller djup harmoni blir vi nog besvikna. Livet för med sig alla aspekter.

Jag ville lyfta upp detta så det är många med mig som fokuserar mycket på mål – men stannar vi upp emellanåt också och njuter av att ha uppnått somligt som förut var mål? Kan vi njuta fastän vi inte är färdiga? Känna att det är bra nog fastän vi inte är i visionen? Kunna vilja framåt, men också vara här och nu.

Men det är såklart inte bara att jag skrev det här som skapade skavet inombords. Även själva känslan av att landa och njuta är farlig. Snart kommer de på dig, och som du ljuger du är ju knappast lycklig jämt! Du är minsann inte sån bra instruktör eller journalist! Och det där att något hemskt snart kan hända – det är till exempel en vulkan som riskerar att få utbrott när sim helst på Bali, som jag skulle åka till. Naturen visar så tydlit att vi inte kan skydda oss från förödelse, uppbyggnad, stabilitet och storm.

Jag har mött många mönster på sistone. Somliga händelser tar jag inte upp här och det viktiga är inte för er att veta min bakgrund utan att kunna kanske få stöd i att sötta ord på något i er. Men jag kan säga att det finns mönster och situationer jag möter som river upp och gör att jag möter livet på nytt, försöker våga landa i trygghet och tillit.

Jag har långt kvar innan jag är lycklig i själen (inte för att jag tror att det är något konstant, men i alla fall tryggare och gladare en majoritet av tiden). Jag brottas än med självkänslan och det får ta sin tid. Samtidigt är jag också ofta glad, nyfiken, tacksam. Det finns många sidor i en människa. Döm ingen, någonsin. Du vet inte vad som finns etsat i själen, nervsystemet, var det än ristats och av vilken anledning det än är. Vi gör så gott vi kan vill jag tro, med de förutsättningar vi har.

Det är inget lyxproblem att livet ibland känns mörkt och omöjligt, hur mycket jag än försöker “tänka positivt” eller få upp mig ur cementkänslan i kroppen och huvudet. Jag tror inte på att varken fastna eller skratta bort hela tiden. Vissa känslor är där tills de inte är där jag får acceptera det bara.

Vad som än känns. Det är okej och det förändras.
Ibland fastnar jag i tankarna och rör upp ett kaos som jag inte kan se klart i en stund. Men det är också okej. Jag gör så gott jag kan.

Kram
/Elina

4 oktober, 2017 | 6 KOMMENTARER!
Annons
Annons
Yogafilosofiska funderingar

Varför så många spegelbilder?

Bekräftelsebehov. Ett fult ord tycker många. Jantigt, svagt, pinsamt. Eller har det ändrats, att vi gärna bekräftar, hejjarropar och lyfter varandra och oss själva: Fint, bra gjort, starkt, kul!

Varför finns det så många selfies i sociala medier? Spegelbilder? Fina dukade bord? Fina gärningar? Uppvisningar? Resultat?

Säger inte att det är bra eller dåligt. Det finns olika anledningar. Sprida glädje, inspirera, marknadsföra, eller söka gilla.

Jag skriver och fotar. En skaparkraft som vill ut. Nåt som vill sägas, vackert som vill delas. Men är rädd att uppfattas som “ego/sepåmig”. Tänker till flera varv. Varför göra detta? Jag blir såklart glad om någon får något gott ut av det jag gör, av komplimanger och höra att jag är go att umgås med. Kan oroas. Men drivet är inte bekräftelse.

Jag tror att viss mån av bekräftelsebehov är sunt. Har man gjort något för andra är det ju bra att veta hur der mottas. Feedback. Ja, det här gav något bra. Eller höra att någon uppfattade en handling motsatt vad jag ville leverera, och se om jag kan lära av det. Och så finns den grundläggande mänskliga önskan om att höra till, bekräftelse på att jag duger och är viktig i någon annans liv. Sådant har evolutionsteori, psykologi och sociologi länge vetat. Dagens samhälle fokuserar mycket på jaget, att klara sig själv, älska sig själv först, inte lägga sin lycka i andras händer, mig och mina tankar. Jag tror att vi behöver varandra och att det är något fint. Men vi får det inte av gilla på en bild, utan av tillhörighet, kärlek, äkta djup vänskap.

Bekräftelsebehov som handlar om att be om bekräftelse utåt, endast, för att se sitt värde, det är mycket sårbart. Då behövs mer av att lyssna inåt. Att höra sin egen röst, veta sitt värde oberoende yta och prestation. Kanske är det behovet att komma riktigt nära, som kan ta sig uttryck att ständigt behöva höra utifrån att man är fin eller bra för att känna att man duger.

Att vara viktig i någons liv, ge och få omtanke, dela livet, känna sig omtyckt och önskad. Det går inte emot att också själv ta ansvar för sina känslor och sitt liv, att finna trygghet inombords och inte lägga över detta på andra. Det är både och. Jag, du, vi.
Foto: Eija Salminen ??

Ha en fin dag
Fortsätt vara just den du är
Kram /Elina

22 september, 2017 | 4 KOMMENTARER!

Populärt från Yogaworld.se

Yogafilosofiska funderingar

Rannsakan och självmedkänsla

Rannsakan lutande mot sten.
Sortering överblickande träd.
Nödvändigt varje dag.

Så mycket lättare det hade varit att skylla ifrån sig på alla andra. Att inte bry sig. Att bara tänka på mig. Men jag vill inte leva så.
Jag behöver försöka tänka efter före under och efter – hur blev det här för mig och andra.
Hur vill jag gå vidare.
Förlåta när det blev fel.
Rätta till om det går.
Lära. Gå vidare.

Kanske var det inget fel, utan bara mina höga krav på mig. Kanske lovade jag för mycket. Kanske var jag mänsklig.
Vad det nu kan vara.
Och med självomtanke samtidigt.
Det kan vara svårt med det sistnämnda. Vänlighet, minska skam, lära, men inte med piskande självkritik.
Att ta ansvar – men inte ta över någon annans.
Att ta hand om mig. Och vara en god medmänniska.
Någon att lita på. Men inte suga in allas behov och slå knut på mig själv.

Jag har skrivit en intervju med Agneta Lagercrantz till Amelia, om självmedkänsla. Den kommer ut nu i september. Älskar hennes böcker. Kanske extra mycket för att jag så ofta rannsakat med piska i stället för självmedkänsla. Skammat över minsta lilla. Tänkt att jag är hemsk för något andra knappt brytt sig om. Misstag lever kvar i flera år, fast jag lättare kan släppa andras felsteg mot mig och inte på långa vägar skulle döma andra som mig.

Rannsakan och sortering är bra. Att ta sig tid att tänka igenom. Ta ansvar och inte skylla ifrån sig.
Men också värme, kärlek, mjukhet mot sig själv. Lära och släppa. Tillåta sig själv att vara sig själv.

Ha en fin dag ?
/Elina

21 september, 2017 | 2 KOMMENTARER!
Yogafilosofiska funderingar

Pressa inte in dig eller andra i fack

Sofia: “Du är ju mer feminin och man ser att din bror är yngre än din pappa. Men annars är ni lika!” ? Proud ?

Denna iakttagelse övergår nu i några tankar med tema identitet. Först att det är lätt att bli placerad i fack eller placera sig själv i en för trång ram. Typ som bara för att jag håller yogapass så skulle jag vara på ett särskilt vis annars är jag falsk: Jag kan vara lugn, trygg och fridfull, men boxas också och är lika awesome som dessa sköningar på att grimasera och vara lika knasig, samt kan vara orolig och övertrött. Jag jobbar som journalist, men jag har inte koll på varenda nyhet, ser korrespondenterna och bonde söker fru, läser psykologilitteratur och mysiga romaner, lyssnar på mjuka låtar och ösiga. Tycker om att meditera på en sten i skogen med mysbrallor och att ha kavaj i fina konferenslokaler. Ni hajjar grejen: Man måste inte välja. Man är inte ETT fack, ett uttryck.

Dessa herrarna – dvs min bror och far, är asroliga och jätteseriösa. De måste inte välja och hämma en del för att identifiera sig endast med en del – utan olika sidor kan komma fram vid olika tillfällen.

Pressa inte in folk i fack. Våga göra det du vill även om du tror att “du inte är en typisk sådan person”. Vi har alla fler sidor, det är helt normalt

Inspiration och kick i röven att skriva ett sånt här inlägg kom efter att en fantastisk människa känt att hon inte kan bli yogalärare för att hon inte är ung, trådsmal, akrobatisk och stark. Fastän hon yogat länge, lever filosofin och har passionen.
Hon skulle bli världsbäst. Sprider kärlek värme trygghet fåvarasigsjälv och är totalt underbar.

Du får vara den du är, i de olika former det uttrycker sig, och göra det du älskar, oavsett om du inte är den trendbild som oftast syns i dag.
The end.

16 september, 2017 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Yogafilosofiska funderingar

Tack Sverige

Tack Sverige.
Jag har haft besök från USA några dagar och i samtalen visar sig Sveriges goda sidor än mer.

Det jag skriver nu betyder såklart inte att det är viktigt att fortsätta förbättra och öka jämställdhet och trygghet, minska ohälsa m.m. Men jag hoppas att vi också ser allt det goda och kan få vara glada för det.

Sverige, tack för

Fri skolgång
Sjukvårdssystemet
Trygghet och fred
Att pappor är hemma med sina barn
Att det är långt mycket mer jämställt och inte lika könsstereotypt som i många länder. Vi har kommit långt i att kunna vara fria och respekterade
Bra tillgång till ekologisk mat och medvetenhet om bra mat utan kemikalier och processade grejer
Kompost och sopsortering så gott som överallt
Att det är långt ifrån sånt jämförande-samhälle som i USA (obs endast en endaste källa här jag har själv aldrig varit dit. Men hon menar att man bedöms mycket utifrån yta, materiell status etc där. Det gör vi säkert här också men inte lika mycket som där låter det som).

Vi har mycket som kan bli mer jämställt, rättvist, tryggt, vänligare, varmare, mindre dömande och med människor som kan må och relatera bättre. Men tack Sverige. För allt det fantastiska.

Ja och såklart. Världens vackraste mest fridfulla natur enligt personligt tycke. ???

Bilder från Sala och Stockholm

9 september, 2017 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
1 2 3 28

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.